9 maj 2016.

Scandinavium, Göteborg.

Mumford and Sons. 

 

Och på ståplats, jag.

L.Y.C.K.A.

 

 

Som jag önskar att livet varit på ett sätt som gjorde att vi kunde få uppleva det tillsammans. Tänker det som vårt band, fortfarande. Men nu är det inte så. Jag hoppas bara att tiden gör sitt så att jag kan tänka på oss och le när jag står där och blir berusad av musiken. Minnas det fina. Än så länge, not so much.

Dagarna flyger förbi. Jag har, genom en av mitt livs större ansträngningar, lyckats skapat en tillvaro i vilken jag trivs. Bara det är ju rätt fantastiskt. Heja!

 

I lördags fylldes jag av så mycket energi att jag ännu inte har lyckats kanalisera den. Först var jag iväg på hopptävling. Iklädd vita ridbyxor för första gången på fem år gick jag omkring med tidernas leende och toknjöt. Att det gick bra och att fyraåringen jag får rida gjorde en felfri runda i sin första riktiga start någonsin blev sen en fantastisk krona på verket. Jösses vad jag har saknat den delen av livet. Att få ägna fredagkvällar åt att schamponera hästar, smörja träns och packa transporter. Att få gå upp svintidigt en lördag, klä på sig sina tävlingskläder och åka till stallet innan någon vanlig, vettig människa ens funderat på att vakna. Att uppleva den där laddade stämningen som jag inte lyckats känna av någon annanstans. Det har jag saknat, och nu är tanden redigt blodad. Som sagt, första AT-lönen börjar jag spara till en egen häst.

 

När jag kom hem från tävlingen och det kändes som att dagen inte kunde bli mycket bättre fick jag det bästa beskedet på länge. Håkan kommer inte alls bara göra en spelning i sommar, utan två! Så istället för att för behöva inse att det inte är okej att välja bort en läkarexamen för en konsert kunde jag få tag på biljetter till söndagens spelning och därmed komma ett steg närmre den Ullevimagi jag har sett fram emot sedan jag missade musikfesten där somras. Glädjetårar i överflöd. 

Första helgen i juni 2016 blir i stora drag alltså något i stil med:

fredag: examensceremoni i Luleå

lördag: examensceremoni, mottagning och examensfest i Umeå

söndag: Håkan på Ullevi.

Känner mig hyfsat nöjd med upplägget. Kan bli helt okej.

 

Ja och sen hade vi bartömning del två tagning två hemma hos mig på kvällen. Bjöds i vanlig ordning på många skratt och skeva uttalanden. Och sen åkte jag och jobbade på söndagen. Som underläkare på akuten, vilket för varje pass som går mer och mer känns som världens bästa jobb. Heja mig!

På något sätt som jag inte förstår har det gått en månad till.

Jag har ingen aning om vad jag vill med det här. Mest troligt beror det på att jag inte vill någonting alls. Det är som med allt, med livet. Jag vill ingenting. Ett tag kändes det skrämmande, men nu gör det inte ens det längre. Allt jag trodde att jag hade byggt upp är borta, och jag har aldrig känt mig så betydelselös. Jag ser inte fram emot någonting, jag vill ingenting. För att få någonting att luta mig mot har jag försökt lova mig själv att göra klart skolan, men jag vet inte om det kommer att gå. För jag vill inte, alls. Mår illa av bara tanken på ett helt år till i Luleå. Men jag vet inte om det finns något bättre alternativ. Det finns ju inget annat jag vill göra.

 

Det är som det är och förmodligen blir det bättre med tiden. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte hur jag ska klara av det här. Människor omkring mig säger att jag borde söka hjälp, men jag vet inte vem som skulle kunna hjälpa mig. Tror att jag är alldeles för insatt i vårdapparaten för att se en lösning där, och dessutom är jag skeptisk till att det kommer att hjälpa att prata. Det fattas för mycket i mig. Jag har gått sönder mer än jag trodde att jag kunde och jag är inte säker på att det går att laga. Trots att människor gått igenom detta så många gånger och klarat sig ut. Statistiskt sätt kommer jag också att klara mig. Problemet är att jag känner mig själv. Jag känner till mina styrkor och svagheter och jag vet om hur jag fungerar. Jag vet vilka sår som går djupast och vilka som lämnar de mest svårläkta ärren. Bränd, tror jag är ett vanligt ord att beskriva det med. Jag förstår varför. Det är som efter en brännskada. Först gör det fruktansvärt ont, och man är så skör att minsta lilla darrning får allting att gå sönder igen. Men så småningom börjar man läka ihop. Det går att andas igen och så småningom känns det inte oöverstigligt att ta sig upp ur sängen på mornarna. Sen märker man att den nya huden som kommer inte är av samma kvalitet som den som var där innan. Det kommer kanske inte alltid att synas, men det känns. Det blir aldrig lika bra igen. Det blir aldrig helt. 

 

Jag vet att jag har lovat att försöka må bra. Men det går inte.

 

Jag hade bestämt mig för att inte skriva, men jag tror att någonting är fel. 

Inatt såg jag en människa dö och jag kände ingenting. 

Jag kände ingenting. 

Det skrämmer mig. 

Jag hoppas att jag alltid kommer att minnas hur fantastiskt det kändes i torsdags, när jag gick hem från jobbet efter min första vecka som underläkare. 

Känslan av att inte bara ha klarat av det jag skulle, utan att ha njutit av det varje stund.

 

Jag tror att jag kan ha valt världens bästa jobb.

 

Ett nytt år alltså. Igen. 

Mer än halvvägs in i den första månaden år 2015 känns det rimligt att försöka sammanfatta vad som hänt under 2014. Så trots att det jag egentligen borde göra är att laga spagetti och köttfärssås och titta på ett par streamade föreläsningar om ögats uppbyggnad pluggar jag in käraste Lars Winnerbäck och ger det här ett försök.

 

Tvåtusenfjorton. Året från helvetet, från himmelen. Hur börjar man skriva på en sån här historia, en som tycks ha pågått för evigt och som gjort att en ny dimension av livet trätt fram.

Jag gör som jag ibland tenderar att göra i verkliga livet också - börjar med att fokusera på det värsta.

 

Den andra mars tvingades jag ur mitt förhållande. På en regning flygplats i mörkret fick jag veta att jag inte längre utgjorde den ena halvan av det som var vi, för det skulle inte längre få finnas något vi. Den jag trodde var mitt livs kärlek ville inte vara med mig. Jag har aldrig tvivlat så mycket på meningen med mitt liv som då. Det fanns ingenting kvar av mig och jag ville inte finnas mer. Jag ville inte finnas alls och ingenting tycktes kunna fylla det skavande hål som tagiit form i mitt inre. Inte ens min räddare i nöden, Myggan, kunde få mig att känna ens ett uns av livslust. Det tog nästan en månad innan jag skrattade efter det.

 

Men det som hände sedan var nästan lika fantastiskt som det var hemskt innan. Jag insåg hur många fantastiska människor jag har runt mig, både vänner och familj, och sakta men säkert tog jag mig upp ur den avgrund jag en ganska lång period trodde var bottenlös. Fram mot Valborg kände jag mig som en människa igen, och när sommaren kom hade jag på något obegripligt sätt förvandlat mig själv till en glad människa. Jag var glad, och jag var så fruktansvärt tacksam över att få vara glad. Om sanningen ska fram var jag innan dess inte säker på att jag kunde vara glad, utan trodde nog mest att jag var dömd att leva ett liv där frånvaro av ångest och gråt fick anses vara en seger. Därför kan jag inte med ord beskriva hur otroligt tacksam jag är över alla som slöt upp och fanns där för mig, trots att jag varit väldigt frånvarande så lång tid innan. Jag älskar er.

 

Sommaren var en magisk dröm, hösten förbannat krånglig. Åkte till Indien en månad, ett underbart äventyr som jag uppskattar mer och mer för varje dag som går. Träffade fantastiska människor och såg fantastiska platser, och fick lite perspektiv. Kom hem och var redo att lämna allt det röriga bakom mig, men det blev inte så då heller. Just nu försöker jag hitta en balans där jag kan må bra och samtidigt ta reda på vad jag vill. Lättare sagt än gjort, men jag är ju som bekant svag för utmaningar.

 

Annars har jag läst klart både termin sju och åtta på läkarprogrammet, och fått sommarjobb som underläkare på medicinkliniken på Sunderby sjukhus. Ta mig tusan vansinnigt, men hur häftigt som helst. Är lika skoltrött som jag föreställer mig att grabbarna som inte ens klarade godkänt i alla ämnen i högstadiet var, men jag kämpar på. Kan ju faktiskt säga "inte långt kvar nu" och mena det. Så nu är termin nio det som ska klaras av. Bring it, huvudkursen.

Sen har jag flyttat också, och bor numera i en ytterst minimalistisk lägehet ett par kilometer utanför Luelå centrum. Men jag har fönster och golvvärme i badrummet, och trivs förvånansvärt bra. Saknar min familj och mina vänner i Stockholm, men känner mig inte ensam längre.

 

 

"Som du kanske redan vet, jag är oslagbar".

 

Om någon hade frågat mig i våras hur jag trodde att mitt liv skulle se ut i början av juli hade jag förmodligen svarat att jag hoppades att det skulle vara okej. Att jag skulle vara okej. Jag kanske hade vågat säga något i stil med att jag önskade att jag skulle få vara ljus och vacker som nätterna i Norrbotten, men jag skulle nog inte ha trott på det själv. 

Hittills har sommaren 2014 varit den bästa på väldigt länge. Jag är glad nästan hela tiden. Även om det är många saker och många personer som har rört till det lite, så är jag och livet riktigt bra vänner. Jag klarar av att inte alla saker går som på räls och jag kan se det fina i nästan allt omkring mig. Det är så mycket värt att det är svårt att beskriva. Jag vågar knappt tro att det är jag som sitter och skriver det här och menar vart enda ord, men det verkar som att det är precis så det är. Kanske bara är att tacka och ta emot.

 

Exempel på dag sommaren 2014, för enkelhetens skull blir det idag:

promenad till buss i klänning, med fantastisk musik i öronen.

läsning av grym bok på bussen samt en halvtimme i solen innan jobbet.

jobb, inkl. intressanta patienter, sjukt härliga kollegor, sms av allra högsta kvalitet och glasspromenad i solen.

middag med greker x 3, Daniel och Malin (i solen) på Roasters.

frisbee och mördargympass på stranden (i solen) med Fredrik, Daniel och Anton inkl. bad och ytterligare två glassar.

 

Lägg märke till att det är sol här uppe. Det är även varmt. Nejmen seriöst, ni ser ju. Hur mycket bättre jobbmåndag än så kan det bli liksom?

Det har varit en fin sommar hittills, trots det (över lag) dåliga vädret. Mycket glädje, och många skratt. Igår kväll spontanade jag och en gymnasiekompis upp till Storforsen, bilen gick sjukt snabbt och solen värmde. Det var en riktigt bra kväll. Så, det finns alltså inte mycket att klaga på.

 

Däremot är det mycket jag går runt och funderar på. Många saker som jag inte har fått klarhet i, och det gör mig rastlös. Jag känner mig lite förvirrad, fast jag nog egentligen inte är det. För om jag tänker efter vet jag vad jag vill. Det hela har snurrat till sig när jag har börjat fundera för mycket på "hur", och när jag har låtit vissa av dina känslor smitta av sig på mig. När jag har sett din osäkerhet och dina tvivel, och gjort dom känslorna till mina. Jag är inte osäker, inte på vad jag vill. Däremot inser att det nog har verkat så och att det sannolikt har snurrat till saker för dig också. Förlåt för det.

Jag har inte alla svar på exakt hur det skulle kunna gå till. Jag tror att jag har varit alldeles för insnöad på att allt måste bli så bra som det bara kan, och att om det här ska bli av så är det väl bra om jag/vi tänker efter redan från början för att skapa så goda förutsättningar som möjligt. Det är en bra tanke, men inte när den tar över så mycket att den tar fokus från det jag egentligen vill. När det blir viktigare för mig att göra allt "rätt" än att göra det jag vill, då tror jag att det är lätt att tappa spåret. Jag tappade spåret för en kort stund, men jag har hittat det igen.

 

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om på vilket sätt det går till, inte så mycket alls. Men jag bryr mig väldigt mycket om det här.

 

Så, nu ska jag lyfta blicken från det som har stått i vägen, och förklara vad det är jag vill:

 

Jag vill må bra.

Jag vill att du ska må bra.

Jag vill att det ska finnas ett jag.

Jag vill att det ska finnas ett du.

Jag vill att det ska finnas ett vi.

 

Jag tänkte bara att du skulle veta det.

Märkligt ändå, att mitt sociala liv i Luleå kickade igång först när terminen tog slut och alla jag brukar umgås med åkte härifrån. Har aldrig haft såhär mycket att göra här uppe, aldrig trivts så bra. 

Och så har jag kommit igång med träningen litegrann. Har kört ett kort men intensivt gympass varje dag den här veckan, och njuter tusen av att gå runt med träningsvärk. Risk finns att det låter annorlunda i helgen när den inplanerade brännbollsturneringen går av stapeln. Dagens session i källargymmet bestod nämligen i första benpasset för året, vilket sannolikt kommer att resultera i vissa svårigheter att spurta in frivarv på frivarv. Men det är då, nu ska jag hem så jag hinner duscha innan fotbollen börjar!

Börjar sakta men säkert få ordning på min lilla låda. Möblerna är på plats, flyttkartongerna uppackade och cykeln är numera i ett stycke, vilket innebär att mitt hem nog kan klassas som funktionsdugligt. Det är dock fortfarande viss Kumlafeeling över stället, i och med att jag har uttalade svårigheter med att klura ut vilken typ av väggar det är och därför inte vet med vad för slags skruv jag ska sätta upp mina tavlor och hyllor. Resultatet bli gråvita, tomma väggar med lite överspacklade hål här och var. Lär alltså dröja innan jag får visa upp mitt boende på mittuppslaget i "sköna hem", men det är ändå ganska mysigt. Jag gillar det, och jag gillar området. Dessutom får man uppleva en helt ny dimension av den här staden när man är här på sommaren och kan cykla vart man än ska. Har upptäckt jättemånga nya vägar och områden den senaste veckan, så Luleå har verkligen vuxit (åh humor) i mina ögon sen jag flyttade. 

 

Trivs som en firre i en pöl på jobbet också, speciellt de senaste dagarna när jag faktiskt fyller en funktion och måste anstränga mig för att hinna med det jag ska göra. Det ger mig så mycket perspektiv att jobba här. Jag inser hur fint jag har det, och hur mycket tur jag har haft i mitt liv som tog mig igenom all skit utan att hamna alldeles för snett. Klart att jag är lite speciell och att jag har mina halvtaskiga sidor, men det kunde verkligen ha blivit riktigt fel. Att få se exempel på hur illa det kan gå för de människor som inte hade samma tur som jag har haft, som kanske inte hade en lika fantastisk familj eller som inte hade turen att få en alldeles egen Myggan att fly till när verkligheten blev för mycket. Det gör mig enormt tacksam, och jag önskar att jag någon gång i mitt liv får möjligheten att ge tillbaka lite av allt som jag har fått. Jag ska göra mitt allra bästa för att kunna göra det, i alla fall.

 

 

Efter att ha jobbat 08-17, hetscyklat 8.5 km x 2 i typ storm (ja, överdrift) på en halvpunkad cykel (obs! utan att cykla vilse trots bruk av enbart lokalsinne) och ridit ut en timme på en helgalen 18-åring är jag nu slut som artist. Orkade med nöd och näppe duscha en jättevarm och jättekort dusch samt steka två ägg, men nu är jag över. Ska släcka (inte för att det blir ens lite mörkt för det, haha) och somna med känslan av att ha fått vara med om ännu en sjukt härlig försommardag uppe i Norrbotten. Heja livet!

Då har jag snart överlevt två dagar på sommarens jobb. På schemat står det "Ass" när jag är schemalagd, men jag kan trots den något sexistiska klangen ändå uppskatta att dom är tydliga med vart jag ska pallra min bakdel vilken tid. Så att jag inte kommer fel liksom. Annars kan jag nog bara blunda och gå åt det håll som känns "rätt", så kommer jag säkert fram till psyk så småningom.. Skämt åsido, tror att det kommer att bli en rätt soft sommar. UL-gänget på psyk verkar störtskönt, och jag kommer med största sannolikhet inte att jobba ihjäl mig. Har en bra känsla (peppar peppar).

 

Flytten ska vi däremot inte prata om. Jag har varit lite väl tidsoptimistisk, så än så länge äter jag alla mina måltider på golvet. Har förvisso uppgraderat från att bre mackan med en kapsylöppnare till att faktiskt använda en kniv, men jag har fortarande inte packat upp något annat än bestick, tallrikar och glas. Det är fullständigt kaos i lägenheten, och jag har inte en chans att hinna ordna upp det under veckan. Men det löser sig så småningom, och fram tills dess kan jag alltid låtsas att jag typ campar eller något. Faktiskt ganska mysigt.

 

Poängen är att livet är fint. Trots 11 grader och duggregn, en sjukt förvirrad sommarjobbsintroduktion och en lägenhet som påminner om en krigszon mår jag fint. Hur bisarrt det än låter verkar det inte bättre än att jag är det enda lugna i mitt liv. Undrens tid är inte förbi, grabbar. 

 

 

Så alltså, nästan tre månader (but who's counting?). Upp och ned, berg - och dalbana och ett enda stort känslomässigt kaos. Samtidigt har livet rullat på mer eller mindre som vanligt i bakgrunden, med såväl små vardagsbekymmer som stora framtidsplaner. Och nu är det bara några få dagar kvar av den här terminen. Faktiskt ytterst märkligt.

 

Det fina är, att jag mår ganska bra. Det är inte som att alla sår är läkta och som att jag är en helt ny människa, men jag känner mig nog ändå inte helt som den jag var. Jag tycker mer om mig själv än jag har gjort på länge.  Känner mig lite mer säker på hur jag vill vara. Det är skönt.

 

Självinsikten räcker till och med så långt att jag inser att jag är en odräglig människa just för dagen (tenta i övermorgon). Fick för mig att vi skulle byta slang på bakhjulet på min cykel nu i eftermiddags. Jag har aldrig gjort det tidigare, och jag är inte direk född med skruvmejseln i handen. Köpte en slang. Den passade inte. Åkte och bytte slang. Fick loss däcket efter en halvtimme (glömde att tömma slangen som var i). Får på den nya slangen, som inte går att pumpa upp. Tar ut nya slangen, inser att den är trasig (och nej, det var inte jag - använde inga vassa verktyg). Inser att gamla slangen inte ens var trasig, utan att det var cykelpumparna som inte fungerade. Sätter tillbaka gamla slangen. Har sönder den (!) Ger upp. Åker och köper pizza.

 

Så nej, jag är inte fullärd. Har en bit kvar till Gandhi-nivå. Speciellt för stunden.