The extraordinary blog of CK the one

Märkligt ändå, att mitt sociala liv i Luleå kickade igång först när terminen tog slut och alla jag brukar umgås med åkte härifrån. Har aldrig haft såhär mycket att göra här uppe, aldrig trivts så bra. 

Och så har jag kommit igång med träningen litegrann. Har kört ett kort men intensivt gympass varje dag den här veckan, och njuter tusen av att gå runt med träningsvärk. Risk finns att det låter annorlunda i helgen när den inplanerade brännbollsturneringen går av stapeln. Dagens session i källargymmet bestod nämligen i första benpasset för året, vilket sannolikt kommer att resultera i vissa svårigheter att spurta in frivarv på frivarv. Men det är då, nu ska jag hem så jag hinner duscha innan fotbollen börjar!

Börjar sakta men säkert få ordning på min lilla låda. Möblerna är på plats, flyttkartongerna uppackade och cykeln är numera i ett stycke, vilket innebär att mitt hem nog kan klassas som funktionsdugligt. Det är dock fortfarande viss Kumlafeeling över stället, i och med att jag har uttalade svårigheter med att klura ut vilken typ av väggar det är och därför inte vet med vad för slags skruv jag ska sätta upp mina tavlor och hyllor. Resultatet bli gråvita, tomma väggar med lite överspacklade hål här och var. Lär alltså dröja innan jag får visa upp mitt boende på mittuppslaget i "sköna hem", men det är ändå ganska mysigt. Jag gillar det, och jag gillar området. Dessutom får man uppleva en helt ny dimension av den här staden när man är här på sommaren och kan cykla vart man än ska. Har upptäckt jättemånga nya vägar och områden den senaste veckan, så Luleå har verkligen vuxit (åh humor) i mina ögon sen jag flyttade. 

 

Trivs som en firre i en pöl på jobbet också, speciellt de senaste dagarna när jag faktiskt fyller en funktion och måste anstränga mig för att hinna med det jag ska göra. Det ger mig så mycket perspektiv att jobba här. Jag inser hur fint jag har det, och hur mycket tur jag har haft i mitt liv som tog mig igenom all skit utan att hamna alldeles för snett. Klart att jag är lite speciell och att jag har mina halvtaskiga sidor, men det kunde verkligen ha blivit riktigt fel. Att få se exempel på hur illa det kan gå för de människor som inte hade samma tur som jag har haft, som kanske inte hade en lika fantastisk familj eller som inte hade turen att få en alldeles egen Myggan att fly till när verkligheten blev för mycket. Det gör mig enormt tacksam, och jag önskar att jag någon gång i mitt liv får möjligheten att ge tillbaka lite av allt som jag har fått. Jag ska göra mitt allra bästa för att kunna göra det, i alla fall.

 

 

Efter att ha jobbat 08-17, hetscyklat 8.5 km x 2 i typ storm (ja, överdrift) på en halvpunkad cykel (obs! utan att cykla vilse trots bruk av enbart lokalsinne) och ridit ut en timme på en helgalen 18-åring är jag nu slut som artist. Orkade med nöd och näppe duscha en jättevarm och jättekort dusch samt steka två ägg, men nu är jag över. Ska släcka (inte för att det blir ens lite mörkt för det, haha) och somna med känslan av att ha fått vara med om ännu en sjukt härlig försommardag uppe i Norrbotten. Heja livet!

Då har jag snart överlevt två dagar på sommarens jobb. På schemat står det "Ass" när jag är schemalagd, men jag kan trots den något sexistiska klangen ändå uppskatta att dom är tydliga med vart jag ska pallra min bakdel vilken tid. Så att jag inte kommer fel liksom. Annars kan jag nog bara blunda och gå åt det håll som känns "rätt", så kommer jag säkert fram till psyk så småningom.. Skämt åsido, tror att det kommer att bli en rätt soft sommar. UL-gänget på psyk verkar störtskönt, och jag kommer med största sannolikhet inte att jobba ihjäl mig. Har en bra känsla (peppar peppar).

 

Flytten ska vi däremot inte prata om. Jag har varit lite väl tidsoptimistisk, så än så länge äter jag alla mina måltider på golvet. Har förvisso uppgraderat från att bre mackan med en kapsylöppnare till att faktiskt använda en kniv, men jag har fortarande inte packat upp något annat än bestick, tallrikar och glas. Det är fullständigt kaos i lägenheten, och jag har inte en chans att hinna ordna upp det under veckan. Men det löser sig så småningom, och fram tills dess kan jag alltid låtsas att jag typ campar eller något. Faktiskt ganska mysigt.

 

Poängen är att livet är fint. Trots 11 grader och duggregn, en sjukt förvirrad sommarjobbsintroduktion och en lägenhet som påminner om en krigszon mår jag fint. Hur bisarrt det än låter verkar det inte bättre än att jag är det enda lugna i mitt liv. Undrens tid är inte förbi, grabbar. 

 

 

Så alltså, nästan tre månader (but who's counting?). Upp och ned, berg - och dalbana och ett enda stort känslomässigt kaos. Samtidigt har livet rullat på mer eller mindre som vanligt i bakgrunden, med såväl små vardagsbekymmer som stora framtidsplaner. Och nu är det bara några få dagar kvar av den här terminen. Faktiskt ytterst märkligt.

 

Det fina är, att jag mår ganska bra. Det är inte som att alla sår är läkta och som att jag är en helt ny människa, men jag känner mig nog ändå inte helt som den jag var. Jag tycker mer om mig själv än jag har gjort på länge.  Känner mig lite mer säker på hur jag vill vara. Det är skönt.

 

Självinsikten räcker till och med så långt att jag inser att jag är en odräglig människa just för dagen (tenta i övermorgon). Fick för mig att vi skulle byta slang på bakhjulet på min cykel nu i eftermiddags. Jag har aldrig gjort det tidigare, och jag är inte direk född med skruvmejseln i handen. Köpte en slang. Den passade inte. Åkte och bytte slang. Fick loss däcket efter en halvtimme (glömde att tömma slangen som var i). Får på den nya slangen, som inte går att pumpa upp. Tar ut nya slangen, inser att den är trasig (och nej, det var inte jag - använde inga vassa verktyg). Inser att gamla slangen inte ens var trasig, utan att det var cykelpumparna som inte fungerade. Sätter tillbaka gamla slangen. Har sönder den (!) Ger upp. Åker och köper pizza.

 

Så nej, jag är inte fullärd. Har en bit kvar till Gandhi-nivå. Speciellt för stunden.