The extraordinary blog of CK the one

Döda mig vad trött jag är på den här värdelösa kursen. Har fått ett ryck och börjat promenera en timme innan skolan varje morgon, bara för att stå ut med alla föreläsningar. Det är så pilligt med alla virulensfaktorer och bakterier och virus och zoonoser, och det känns verkligen som CSoF all over igen. Motivationen är (märkbart) satt ur system. Men, snart är det slut på eländet! På onsdag åker jag hem för massa underbara festligheter (studenter och födelsedagar och baler och sånt där som man absolut inte utsätts för i skitnorrland). Ursäkta min bitterhet, men när resten av Sverige har 25 grader och sol bjuder Umeå på 11 grader och regn. Skjut mig. Fast idag har det faktiskt varit riktigt fint. Kjol och linne, det var inte igår. Och så nya converse. Hrmm, kanske är helt okej ändå. Nej, nu ska jag sätta igång med disk.

Jag vet inte varför jag inte bara kan må bra. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Så fort jag tror att saker och ting börjar ordna sig får jag höra att det ändå inte räcker, att det inte alls var så bra som jag trodde. Mitt hopp om bättring grusas sönder i takt med att tårarna rullar ner för mina kinder. Hur kan det vara så svårt att må bra? Den här gråa, tunga dimman som kommer och pressar all energi ur min själ gör mig livrädd. Jag vet inte om jag klarar en mörk sommar till. Jag är på riktigt rädd för vad som kommer att hända om jag måste ner i den där förvirrande spiralen igen, där jag inte ser varken ut eller in och där mina tankar blir som ankare av bly som drar mig allt längre nedåt. Jag vill bara vara glad. Jag vill kunna skratta åt saker, på riktigt. Jag vill vara bekymmersfri och jag vill vara glad över hur fint jag har det egentligen. Över allt vackert som finns i mitt liv. Men mest av allt vill jag bara slippa vara ledsen. Kan det inte bara få vara över snart? Är det aldrig min tur att må bra? Det kanske inte är det. Poängen är kanske att acceptera att mitt huvud aldrig helt kommer att vara på min sida. Men jag har väl inte förorat allt hopp än, och det kanske är därför det gör så himla ont. För att jag kämpar emot något som jag bara måste lära mig att leva med. Men jag vet inte hur man gör.

Det är helt ofattbart hur svårt jag har att motivera mig till att plugga den här kursen. Jag tar mig till skolan, går på föreläsningar och labbar, men sen går det inte mer. Idag är första dagen som jag har stannat kvar på MB, och nytt rekord med sammanlagt 2.5 timmes plugg utanför schemalagd skoltid sattes. Men ni försår ju hur dålig jag är. Får ta och göra ett ryck snart, så att man slipper omtenta i början av september och kan ta sommarlov på riktigt. För snart är det dags, snart är det sommarlov. Bara en knapp månad kvar, så det är mer än dags att planera bal, bröllop, resor och så vidare. Inte för att det känns så när det spöregnar och är några få grader varmt ute, men det här är väl ett sånt fall då man borde lite på statistiken och anta att sommaren dyker upp i år igen. Så planering it is! Nu ska jag dra på mig regnjackan och vandra iväg till Iksu, för gymmet är fortfarande lika bra. Och nu när jag kan ha på mig riktiga skor igen blir det lite extra fint. Sen är det kväll och då ska jag laga mat och kanske tänka lite på min fina pojkvän. Han åkte hem igår, efter en supermysig helg, och det är inte utan att det känns lite tomt i min lilla 105-säng. Men jag får längta till nästa helg, hoppas att tiden går så fort den bara kan, och just det: njuta av en bra vecka med mina kompisar under tiden. Nu var det Iksu ja.