The extraordinary blog of CK the one

Vaknade av det här smset från Erwin imorse. Hur kul?!

(sen somnade jag om istället för att dra till gymmet och inviga min nya baddräkt, he.)

Den här veckan har varit ganska mycket upp och ner. Eller egentligen ner och upp, om man ska beskriva det i kronologisk ordning. Måndags var en jobbig dag, en riktigt jobbig dag, och jag kan inte minnas när jag sist var så opepp på mitt liv. Det var skit rent ut sagt, och jag var låg. I tisdags var det lite bättre, men fortfarade långt ifrån bra. Sen har det blivit lite bättre för varje dag, och idag mår jag bra. Kom precis hem från nästan två timmars beach-volley, som gick förvånansvärt lätt. Spelade match två mot två och fick typ till rätt grymt spel mellan varven, sjukt najs. Dessutom har jag äntligen börjat komma igång med transkriptions/translationsmålen. Eller, egentligen är jag klar med dom, men det har jag gjort under stort fusk så jag vet inte om det räknas. Menmen, nu har jag bara replikationsmålen kvar och sen är jag typ ikapp. Fabulöst!

Vi har mycket mer schemalagt plugg nästa vecka, men det är ändå ganska najs. Känns som att man gör mer nytta då. Imorgon börjar vi inte förrän 1015, så jag får se om jag kanske hinner upp och träna lite på morgonen så jag kan städa efter skolan sen (det är helt sjukt hur fort det går att smutsa ner här hemma, jag förstår inte hur det går till!). Sen är det skönt att få träningen klar på morgonen så man har eftermiddagen på sig att läsa lite. Ska försöka göra slag i verket men det där med att gå upp på mornarna har aldrig varit min favoritsyssla på dagen. Däremot är jag helt såld på att gå och lägga mig, så jag tror att det är det jag ska göra nu. Ska bara dricka upp mitt te först. Later.

Alltså jag är så sönder i huvudet just nu, och jag kan inte helt komma fram till hur jag ska göra för att skapa ordning ur allt kaos. Ska sanningen fram är jag inte i närheten av att komma fram till någonting över huvud taget, men jag vet inte hur mycket den sanningen hjälper mig framåt, så jag lägger den lite åt sidan.

Har som sagt slut på idéer om hur jag ska sortera mina tankar, så det här blir lite utav ett experiment. Vem vet, det kanske hjälper att skriva av sig.

Ni som känner mig vet att jag kan vara ganska komplex. Att jag emellanåt är relativt okomplicerad men att det kommer perioder när det är svårt att förstå hur jag fungerar. Jag menar riktigt svårt. Problemet är att det är lika svårt för mig. Jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till mig själv. Det ironiska är, att hade det varit någon av er som mådde som jag gör nu, hade jag förmodligen haft ganska bra saker att säga. Vettiga saker, som nog hade kunnat hjälpa er att sortera era tankar. Men när jag försöker säga de här sakerna till mig själv går jag i något slags baklås, och ingenting når fram. Jag vet att jag gör det här större än det är och att jag borde ha tillräckligt mycket typ, hjärnkapacitet för att hantera de här situationerna bättre än jag gör. Jag är fullständigt medveten om det, men jag vågar nästan påstå att det gör det hela värre. Jag blir så fruktansvärt trött på mig själv, för jag vet att det enda jag åstadkommer när jag är såhär är att jag förstör för mig själv och för folk runt omkring mig. Jag blir trött för att jag helt och fullt förstår, och ändå inte förmår mig själv att skärpa till mig och bara växa upp lite. Jag menar, så svårt kan det ju omöjligt vara. Och ändå är det det.

Så då är det alltså tid jag ska ge det. För om tillräckligt mycket tid går kanske jag blir mig själv igen. Vad fint, verkligen. För det är väl varje människas högsta önskan, att slösa bort sin tid med att gå omkring och må dåligt över problem som man har varit med och typ, konstruerat i sitt huvud på helt snevridna grunder. Klart att det bottnar i någonting men det är så jävla typiskt mig att ta en sak, göra det till någonting värre än det är och sen bygga vidare så att det bryter ner mer och mer ju längre tiden går. Det är så helvetiskt självdestruktivt och jag önskar nästan att jag var för efterbliven för att förstå att det jag gör bara sabbar för mig själv. Så att jag iallafall kunde få tro att jag hanterar det här någorlunda bra så att jag inte som världens sämsta bonus behövde dras med ångesten över att jag gör allt värre. Att jag gör allt värre genom att vara jag. Genom att inte vara en bättre version av mig själv.

Jag vet att det går över. Mer eller mindre kommer det här att lägga sig och jag kommer kanske, om jag har tur, att kunna tänka på det utan att känna speciellt mycket alls. Det svåra är att jag just nu inte har tid att ge, och det är stressande, för det är nog det enda jag kan göra. Ge det tid alltså.

Nej, jag önskar verkligen att jag kunde vara lite mindre jag och lite mer... bra, just nu. Som sagt, hade jag kunnat ta en paus från mig själv hade jag gjort det. Det är nämligen jag som är problemet.

OCH SÅ ÄR DET HELG!!

Var någon fruktansvärt ovärd OpenOffice - genomgång i morse, som gav noll. Kan ha berott lite på att jag inte förberett mig över huvud taget, men jag tror typ att det mest berodde på att vår lärare satt och garvade hela tiden. Svårt att hänga med på vad av det som sägs som är skämt och vad som är viktigt. För min hjärna, iallafall.

Så har jag varit på Alidhems Hälsocentral också, och jag är inte dödssjuk. Fantastiskt skönt, nu blire äntligen lite Iksu igen! Och efter det Skogis, så får vi se om jag kanske tvättar någon maskin ikväll eller om jag ska vårda relationen med min älskare (The Cell) och rocka några kapitel. Time will tell, antar jag.

Annars lever jag på svamprisotton jag åt igårkväll. Mongogod var den, tack Björn för det. Och så har jag lärt mig att äppelte från Turkiet är fab, tack Max för det. Och imorgon kommer min skåning hit, me like!

Ja, jag klarar mig!