The extraordinary blog of CK the one

Åkej, första inlägget som 16 år dårå. Wow vad jag är stor och cool nu. Baha!

Födelsedagen var trevlig, inte så mkt fart men det var mkt mysigt! Malin sov här och var med och sjöng på morgonen. "Det låter som änglamusik i mina öron" ^^. Mitt på dagen någon gång kom KnasClaes på besök och medan jag var ute och red hann Denise också hitta hem till mig för att hålla stadsbesöket sällskap. Fick världens bästa present av CK: ankaret och texten är nu på plats på väggen. Mitt enda problem är att jag inte kan gå upp på morgonen för att jag ligger och tittar på bilden, hehe. Jag älskar den, tusen tack! C & D stannande kvar över middagen, som vi åtnjöt tillsammans med mormor och morfar och resten av familjen. Efteråt traditionell daimtårta och sedan lite mer måleri på väggen, lite mer musiklyssning och lite mer
skitsnack. Myspys!

TACK alla ni som gratulerat mig! Trodde inte jag kände så många människor. Varje grattis gjorde mig alldeles varm i magen, verkligen. Ni som glömde eller lät bli; Det var lågt...


Kommer ihåg när jag fyllde tio, då satt jag vid köksbordet och grät för att jag inte ville bli gammal. Jag hade helt enkelt min fösta ålderskris. Då, när jag hade hela livet framför mig hade jag ångest över att det en dag ska ta slut.  Ibland känner jag så fortfarande, därför känner jag också mer än någonsin att jag vill göra mitt liv till någonting bra, någonting jag kan vara stolt över.  Vill du hjäpla till ;) ?

Såhär va: Grunden till alla relationer i livet är uppbyggda av flera olika stenar, man kan likna den vid en mur. Varje relation är unik, alltså är det inte samma stenar som utgör grunden för alla murar. Men en sten som faktiskt är nödvändig för att en relationsmur, vilken den än må vara, ska hållas uppe och inte falla samman är kommunikationsstenen. Man måste kunna prata med varandra. Det är klart, att om man har något att säga som man är rädd att någon annan ska bli sårad eller ledsen över att höra kanske man drar sig för skrida till verket, men i längden är det jobbigast för alla om man inte gör det. 
       
Jag tycker om att spela med öppna kort, så att alla är med på vad som händer i och omkring mig. Det betyder inte att jag måste dela med mig av alla mina innersta tankar, men jag ger åtminstone min omgivning en chans att rätta sig efter det jag har att säga, om den nu skulle tycka att jag var värd det. Tycker den inte det, är det fritt fram att vända ryggen till och ta en annan väg, jag begär inte att alla ska följa mig genom mitt livs resa. Egentligen begär jag inte så mycket, det jag frågar efter är helt enkelt att de som påverkar hur jag mår och vad jag känner genom att på ett eller annat sätt vara en del av mitt liv låter mig veta hur de ser på mig och vad jag betyder för dem. 
       
Jag sträcker mig efter sanningen, och inte någon av alla de vita lögner som man spottar ur sig till höger och till vänster. Ärlighet varar längst, tror jag det heter. Hur som helst är ärligheten det som är viktigast för mig just nu, oavsett hur den ter sig. Jag kan ta mycket, men lögner är det värsta jag vet. Visst, jag snackar skit. Det är klart, det gör väl alla. Men mycket av det jag säger skulle jag lika gärna kunna säga till den jag pratar om. Inte allt, jag är långt ifrån perfekt, men mycket. Och jag ljuger inte. Faktiskt. Säger jag "Du betyder mycket för mig" så menar jag det. Lite det jag menar, jag vill kunna lita på det som sägs till mig, veta att det är sant och att det som sägs inte är förvrängt eller vinklat. Bara rakt på sak.


Gud vad jag älskar att skriva diffusa blogginlägg. Det här passar in på ganska många i mitt liv just nu, vissa mer än andra. Alla som känner sig träffade får gärna fundera lite, jag menar varenda ord.

Kommer inte orka sammanfatta sådär överdrivet noga, men gör ett försök.

Det har varit ett ganska skönt jullov. Jag har inte gjort så mycket, utan tagit det lugnt mest hela tiden. Sovit hemma alla nätter, jobbat mycket, träffat i princip hela släkten. Trots detta är jag nog tröttare nu än jag var när vi fick lov, sover alldeles för lite.

Julafton var mysig, verkligen. Mamma, pappa, älskade syster, mormor, morfar och farfar. Bara vi, Kalle Anka, ljusen, maten och tomten. Ingen stress. Man behöver några lugna dagar om året, julafton ligger på precis rätt ställe.

Nyårsafton var galen. Jag var ganska rädd innan, om jag ska vara ärlig. Men det gick bra. Eller, jag gjorde ju vissa saker och sa vissa saker som jag inte borde ha gjort/sagt. Men sånt får man räkna med, och det är ju bara jag som får skämmas. Hur som helst var det väldigt roligt, är glad att jag gick dit.

Har förutom det lekt med mina kompisar, varit i stallet, målat i mitt rum och spelat ganska mycket piano.

Nu ska det nästan bli skönt att skolan börjar igen, skönt med lite fasta rutiner på schemat. Saknar min knasiga klass, mycket. Saknar inte kemin, matten och franskan lika mycket, men man får ta det onda med det goda eller nåt.