Tallents Charity
Den där utnötta frasen, om att känslan när man blir ett med hästen slår allt annat i världen, det är bland det mest sanna som jag känner till. För mig är hästarna lika viktiga för min överlevnad som syre är. Det är ett faktum.
Oavsett hur omotiverad jag kan vara att gå ut till stallet en kall novembereftermiddag när det blåser småspik och hästarna har intorkad lera på hela kroppen. När man med stelfrusna fingrar ska traggla öppna och sluta på en häst som helst av allt bara vill slå upp huvudet och släpa bekbenen tre meter efter sig. När iskalla tår exploderar av smärta i ett par trånga jodphurs för att sen ramla av när man hoppar av hästen för snabbt. Oavsett allt det så är hästarna en del av mitt liv, och kommer alltid att vara.
Och trots allt slit och alla uppoffringar man gör för sina fyrbenta vänner, så kommer stunder som gör att det har varit värt varenda minut av den tid man lagt ner. Efter regn kommer solsken. Dagens träning var minst sagt en solskenshistoria.
Idag hoppade jag utomhus för första gången på henne, och hon blev tokig. Inte sådär dumtokig, utan bara knäpp i huvudet av att allt var så stort och av att hon kunde springa fort utan att det var massa dumma ridhusväggar i vägen för henne. Hennes röda långa öron var spetsade rakt fram hela tiden, och man kände hur hon laddade och tog i varje gång jag styrde mot ett hinder. Känslan är totalt obeskrivlig, jag vet inte vad man kan jämföra den med. Det är som att man plötsligt får dubblet så mycket energi som man hade innan, som att man blir dubblet så stark och dubbelt så snabb. Tillsammans är man starka.
f. 1998
e. Carmel Head xx ue. Tango
imp. England
Och Maria, efter gymnasiet drar vi iväg du och jag. Till Nya Zeeland eller USA eller Australien, och bara rider och lever livet. Vad säger du om det? :D
Carolines liv; nu endast 79 kronor.
Jag undrar varför det ibland känns som att det är meningen att man ska påverka sitt liv helt själv. Som att det bara är jag bestämmer hur mitt liv ska bli, och som att åsikter och önskningar från omvärlden inte har någonting alls med hur allt kommer att bli i slutändan. Just nu skulle jag vilja att jag slapp fatta beslut själv. Jag skulle önska att det fanns en liten bok som jag bara kunde öppna när jag inte vet vad jag ska göra. ?Carolines liv? ? kapitel 7 § 9 ? när det känns som att du inte hinner med allt du vill?. Det skulle göra saker och ting betydligt lättare, att följa en manual livet genom. Inte så lockande alla gånger, men med en sån bok har man i alla fall möjligheten att låta något annat bestämma. Jag saknar den möjligheten. Även om jag älskar det faktum att jag kan påverka mitt eget liv, att jag kan forma och skapa så att jag får göra de saker som jag faktiskt mår bra av, så vill jag kunna koppla av allt det ibland. Som en av ? och påknapp. När jag känner att jag har motivation och lust och tid så kan jag lita på mina egna känslor, men när allt känns tungt så vill jag kunna slippa. För att inte fatta fel beslut. Jag är rädd att fatta fel beslut. Jag är rädd att inte våga försöka. När jag blir femtio vill jag inte titta tillbaka på mitt liv och ångra alla saker som jag aldrig gjorde. Så länge man går in för nåt med en tro om att det är rätt gör det inte så mycket om det blir fel. Det är inställningen, det är övertygelsen om att det man står för faktiskt är det som är bäst, det är det som är det viktiga. Jag är rädd att jag kommer missa alldeles för många härliga upplevelser, tillfällen att lära känna underbara människor och tillfällen att upptäcka nya platser, bara för att jag inte har mod nog att sätta mina känslor på spel, mod nog att bli sårad.
Förhoppningsvis är det här bara en period av mitt liv. Ett bevis på att tonåringar faktisk inte är vuxna människor med erfarenhet nog att se helheten och därför kunna avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Om det enda sättet för oss att skaffa den erfarenheten är att lära från våra egna misstag, då borde till och med jag kunna inse att jag måste våga göra fel för att lära mig vad som är rätt. Jag måste våga gå vilse för att kunna hitta en väg som för mig i en någorlunda rak riktning mot den som en dag ska bli jag. Men jag vågar inte välja om jag ska gå till höger eller vänster. Jag står stirrig och frustrerad och trampar i ett vägskäl, utan att veta vart jag ska. Valet står mellan att chansa och fortsätta själv, att gå tillbaka eller att stå kvar och vänta på någon att ta rygg på, någon som kan välja åt mig. Faan, jag borde skaffa mig en ordentlig karta.
Ouff.
Det roliga började egentligen efter lunch. Eftersom jag ville vara sjukt cool när jag gick genom cafeterian mot idrotten (liksom hallå, man kan ju inte vara annorlunda när man går genom stans coolaste café med stans coolaste snubbar. Nej, då måste man vara cool!) så baxade jag Johhnies väska som jag slängde lite nonchalant över min högra axel, stoppade lite lagom tufft in ett tuggummi i munnen och drog fram en hårslinga som fick hänga lite lagom kaxigt framför ögonen. (HAHAHA) However, jag smög in i vårt omklädningsrum innan Johnnie kom ifatt mig, och när jag skulle gå och ge honom sina kläder så hade han tagit på sig mina (!). Till och med skorna! Asså, mina 39or blev typ fyra storlekar för stora och jag trodde seriöst att jag skulle kissa på mig när jag såg honom. Så Carro blev officiellt HLDare i reeal HLDbyxor o EMODidrik såg ut som världens största hskille i mina förkorta brax. Yes!
Och på dagens sista lektion gör jag bort mig grovt. Vår engelskalärare (måste vara mest omtalade personen i min blogg) har hursomhelst varit i New York och är otroligt stolt över detta faktum. Idag gick han runt med en I <3 NY penna, som han osmidigt nog lämnar på vår bänk. Eftersom jag sitter med tre grabbar så skulle jag väl spela tuff eller nåt, så efter en eller två uppmaningar stoppar jag ner pennan i väskan. Gissa vad Snape säger vid lektionens slut? "Och så vill jag gärna ha tillbaka min penna!".. Och jag kan ju inte lite diskret plocka upp pennan ur väskan eftersom väskan ligger två meter bort på golvet. Mina bänkkamrater är såå supportande som inte skrattar alls och jag tänker febrilt för att komma på hur jag ska få fram pennan utan att föhäxas av nån otrevlig formel Snape inte skulle tveka att kasta över den som utan lov beslagtar hans käraste ägodel. Så, typ världens sämsta nånsin..Tar väskan i knät och 'letar' efter pennan. Så fort Snape tittar bort kastar jag iväg pennan och typ 'Men oj, där låg den ju!'. Och Snape typ : 'Men vad bra!'. Bara han som inte märkte att det var jag, hahaha. Man kan säga att grabbarna märkte, meen jag bjuuder på den^^ Ouff så pinsamt ! xD
Och jag är stolt över mina mellannamn :D CAROLINE ALVINE MARGARETA KASTRE! (a.k.a Maggan)
På en ö någonstans i Östersjön..
"Ja det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver"
-Elden.
En enda liten bild. Så många känslor.
Jag längtar dit nu, mer än jag någonsin gjort tidigare.
Gotland.
pussilull
Wannabe kines?
*Överleva. (Hahaha! Okej, det var typ sämsta skämtet någonsin. Men lite seriöst ändå, school's fucking killing me)
*Plugga klart kemin
*Plugga klart engelskan
*Plugga klart franskan
*Plugga klart samhällskunskapen
*Plugga klart matten (inget mer plugg!) (det här var den jobbiga delen)
*Leka med Julia och Malut fredag kväll. (Inget skräckmaraton. Har heligt utlovat att mina reaktioner när jag kollar på The Grudge första gången ska tillfalla Mr. South och ingen annan. Kan inte vara läskigare än ormen i Kill Bill^^)
*Leka med Julioo i stan och hälsa på Louise på hennes work (Tigga en gratis Pommes kanske? ^^)
*Åka med mamsen till Ikea och införskaffa prylar så att mitt rum får en mysfaktor som är något högre än den som är nu (ungefär -17).
*Leka med Tjockis för första gången på hundra år :D
*Rida Kossan fredag och lördag :)
*Tvätta Kossan + all utrustning + packa allt. ( Jag smööörjer i soolens sken! *sjunger )
*Tävla Kossan på söndag (kan bli en rolig syn, kom till Väsby Ridklubb om du vill få dig ett gott skratt)
Ehm, är det bara jag som känner att det kan bli liiide svårt att hinna med allt? Nejdå, dygnet har ju 30 timmar :D
pussilull
Natur.
Annars så är skolan jättekul. Ehm, jadå. Jag har pluggat kanske femton timmar hemma den här veckan, imorgon har jag matteprov som jag kanske får G i om jag har tur. Vår engelskalärare har fortfarande inte lärt sig att prata engelska så vi pratar allmänt om livet och musik ochsamtidigt som jag gör mitt bästa för att det ska se ut som att jag är intresserad av vad Snape säger ( brukar gå sådär ). No liife no life. Yeah! Coolt.
Okej, jag erkänner. Det här var det sämsta inlägget jag någonsin skrivit. Funderar skarpt på att ta bort det, men en blogg kräver uppdatering, så detta får stå kvar som nåt slags bevis för att jag inte försummar cktheone.blogg.se helt och hållet. "Jag ska bättra mig, jag lovar" !
Tänk vad ett litet ankare på armen kan göra..
Ja faktiskt, jag har börjat hoppas igen.
Men Gud så dystert allt kändes ett tag. Ville mest av allt bara krypa ner under täcket och sova fram tills nån gång i mitten av sommaren. Meen, min kamrat (eller, kompis vetefan om han är, mobbare snarare) Claes fick mig på andra tankar genom att vara som han alltid är (dryg, självgod och världens snällaste egentligen). "Tycker du synd om dig själv på riktigt? Din jävla fjoooortis!". Tydligen så är det fjortis att tycka synd om sig, så jag hade bara ett alternativ att välja på; skärpning. Det känns bättre nu, verkligen. Jag har kommit fram till att det finns dom som klarar betydligt jobbigare saker än det jag måste grejja. Jag menar, jag har tre saker som jag inte kan välja bort även om det känns lockande ibland; Skolan, Hästarna och Mig själv. Det är inte omöjligt att sköta det och hinna med andra saker, men det krävs en jävligt stor kraftansträngning. Som det är nu finns inte den kraften hos mig, därför har jag varit tvungen att välja bort saker som jag verkligen sett fram emot att ha i mitt liv. Alldeles för många och viktiga såna saker. Men vem vet, det kanske också kan lösa sig. Kraften kanske kommer tillbaka.
Jag hoppas det iallafall.
pussilull
.
pussilull
Home sweet home...eller?
Alla säger: "Åh, det är jättevarmt här hemma!". Jag nickar men konstaterar snabbt att det inte alls är speciellt varmt. Därifrån jag kommer är vattnet tio grader varmare.
Gud så jag kommer sakna vattnet. Turkost och mörkblått på samma gång, liksom självlysande och glittrande ikapp med solen. Vågorna som rullar långt upp på stranden. Vågorna som sveper över brunbrända barnafötter som springer i den våta sanden. Vågorna som får mig att tappa andan varje gång jag tittar på när de slår upp mot klipporna och bryts i en kaskad av vitt skum. Inget mer Vamos a la playa.
Jag kommer sakna kusinen också. Kommer sakna stunder som när vi båda envisades med att sova i den där hängmattan. Hur vi höll på en halvtimme för att bara kunna ligga stilla. Hur vi pratade hela natten om allt och ingenting. Bara det att höra varandras andetag mot en bakgrund av djungelljud och Orinocofloden som sakta rann utanför vår bungalow. Det kommer jag att sakna.
Sen går det inte att komma ifrån att vi har träffat världens skönaste, flummigaste och stördaste människor. Människor som man gapskrattar åt och med samtidigt, utan att de ens behöver öppna munnen. Tänk om vi i Sverige kunde vara lite mer som Pinoccio, Michael, Fish, Eriksson (Eddison) och alla de andra. Woah! Bjud på er själva!^^
-Man ska inte äta choklad, då kan man bita sig i läppen.
-Ska jag spruta på dig?
-Pingis och ehm.. vattenkrig^^
-Röda/Blåa badkläder...
-...under en tajt klänning.
-Tjipp Tjipp.
-11-åringen.
-Nattbad.
-The mouthorgan.
-Olé.
Å andra sidan har jag saknat mycket här hemma också. Men en vecka till där borta skulle inte suttit fel, det skulle det inte. Jaja, ska iaf få pussa på Rosa o the Crew igen. Det är INTE illa^^