The extraordinary blog of CK the one

this is the end of life as I know it.

När jag vaknade igår morse hade jag den där krypande känslan av rastlöshet i kroppen som förpestar allt man ska göra. Den som får allt man tar sig an att tappa sin skönhet för att man inte uppever det, utan bara trampar oroligt på stället och väntar på att dagen ska börja "på riktig". Eller nåt. Hur som helst så tänkte jag att jag skulle bli av med den, så jag tog gräsklipparen, pluggade i musiken och satte igång med de nya mattorna. När det var klart var det dags för att pressa undan stressen ytterligare med den dagliga motionsrundan, och det som var tänkt till en rask promenad på trekvart blev istället en milslång runda på 56,40 minuter. Kanske ingen kanontid, men jag lunkade på hela vägen, benhinnorna höll och magen var på min sida. Med tillägget att det är andra gången på fyra år jag springer en mil är jag riktigt nöjd. Och rastlösheten försvann, sanna mina ord. Sen målade vi halva förrådet, och igår kväll var vi hemma hos Stålbergs och myste i ladan med svingod mat och extremt många värmeljus medan regnet dränkte heden. Nu har vi varit ute och gått 5.5 kilometer, och ska fortsätta med målningen. Livet på landet är ganska najs, om man tillåter sig att njuta av det.

Äntligen har sommaren kommit, om så bara för en kort stund. Den senaste veckan har vi hängt nere på stranden hela fyra gånger, en siffra som slår tidigare mätningar med hästlängder, och jag känner faktiskt hur det hettar lite i kinderna efter all sol. Än så länge har min övistelse varat en och en halv vecka, och vi har fyllt ut dagarna ganska bra. Fallskärmshoppning (what up!!) med Andree, en för mig första utgång i Visby, besök på fiskrökeriet i Lergrav och på stenugnsbageriet i Rute, dagliga morgonpromenader samt tidigare nämnda strandbesök. Addera ett par timmars ätande och ett dussin timmars sovande per dygn så lämnas inte mycket utrymme åt fantasin, that's pretty much it. Eftersom Andree åkte hem igår passade jag på att dra en springrunda i förmiddags (han har lite svårt att hänga med), och jag överlevde en halvmil i 5-tempo. Ingen vansinnesbedrift kanske, men ändå ett rejält framsteg med tanke på mina träningsmotvilliga benhinnor. Och det var framförallt gött att få känna den där 'låt-det-här-ta-slut-snart-känslan', som infinner sig när man jobbar på en nivå där man faktiskt måste bita ihop lite för att inte lägga av. Som grädde på moset har jag inte druckit en droppe alkohol idag (japp, jag har blivit någon slags semivariant av semesteralkis), så trots ett par bitar choklad, en bonnkaka och en lakritsglass känner jag mig som rena hälsomonstret. Får se hur länge det håller i sig.

Har precis landat vid köksbordet på Alby efter en superhärlig vecka i Höllviken. Men det blir mer eller mindre bara hem, packa om och vända, för imorgon kväll går färjan över till favoritön och då börjar sommaren på riktigt. Fast först ska vi försöka få till en middag att bjuda Björn och Maja på, och det vet man aldrig hur det kan gå. Som tur är har vi hysteriska mängder smuggelsprit (hehe) här, så i värsta fall får vi väl bara hälla i dem tillräckligt mycket för att inga smakminnen ska skapas och leva vidare. Det där löser sig alltid. Får man hoppas.

Jesus vad dålig jag är på att uppdatera. Hur som helst, livet är fint. Kom hem från en vecka i Turkiet i lördags, och nu ska jag precis åka in till stan för att hoppa på ett tåg ner mot Höllviken. Sen blir det Gotland, och längre än så har jag verkligen inte kommit i min plan. Ska försöka lappa upp lite bilder asap, men nu ska jag rulla.