Tips!
Om magen gör ont är det alltid bra att äta fem mackor, hyra film och äta lite godis. Och o'boy! Hemma hos DreadsDenise!
Allting kan gå i tu
Men mitt hjärta kan gå i tusen bitar.
Jag kommer sakna dig och sakna dig och sakna dig tills jag går sönder. Det är i såna här lägen man ska vara stark, men jag vet inte hur jag ska klara att inte ha dig här. Plötsligt förstod jag att allt var på riktigt, att det inte bara var en mardröm att vakna upp från. Det här är verkligheten. Min verklighet. Och den säger att från och med nu går du och jag skilda vägar. Tiden hann ifatt.
Jag kan knappt se vad jag har skrivit för alla tårar, tinningarna bultar värre än nånsin och där mitt hjärta en gång satt är nu ett tomt, svart hål.
För mitt hjärta följer med dig.
Mitt hjärta är ditt, för alltid.
pussilull
Runsten.
pussilull
Ledig.
Så var man inne i rutinerna igen. Man längtar efter helgen lika mycket som aldrig förr och en sovmorgon prisas lika högt som en miljonvinst på travet. Okej, kanske inte riktigt lika högt. Men försök att förstå mitt bildliga språk.
Ibland känns det som att helgerna är en enda lång tävling, vinnaren är den som hunnit med flest saker på kortast tid. Fast riktigt så enkelt är det inte. Allt man gör 'poängsätts' efter hur intressant och spännande det är. Det motsägelsefulla i detta är att en helg där man endast sovit anses vara en mycket lyckad helg. Konstigt, det här med hur livet fungerar. Haha.
Om man tänker efter är helgen inte speciellt lång. Man går i skolan till 16.00 på fredagen, först efter det kan man börja leva på riktigt. Ofta lägger man plugget åt sidan när skoldagen slutar på fredagseftermiddagarna och gör sitt bästa för att tänka på annat. Allt som inte handlar om matte, kemi eller fysik räknas som avkoppling för hjärnan och välkomnas till helglivet med ett innerligt leende. Det svåra med det är, att man allt som oftast har någonting att studera in över ledigheterna, och inte förrän det är avklarat får man ro på riktigt. Ändå skjuts pluggandet i 80% av fallen upp till sena söndagseftermiddagar, då man riktigt känner hur böckerna hånskrattar en i ansiktet för att man är ute i allra sista sekunden. Igen..
Menmen, hur det än är så har man både lördagen och söndagen på sig att leva efter fredagen. Söndagen är den tråkigaste dagen på veckan, enligt min mening. Ingenting roligt händer och alla är slitna efter helgens aktiviteter. Som tidigare nämnt finns ofta det där med pluggandet kvar, hängandes över alla axlar det kan hitta. Skolan förstör alldeles för mycket. Även om man inte går i skolan 24/7 så har man alltid något att komma ihåg eller att tänka på. Blä!
Jag ska iallafall försöka göra mig helg så bra som möjligt! Vi får se hur det går^^
pussilull
Myggan <3
Fr vä; Cecilia Kaste - Hedvig Caroline Kastre - Myggan Denise Dornell - Buster
Det här är sagan om, coolaste katten i det långa landet falukorv...
Sagan om världens finaste häst, världens bästa vän och världens underbaraste Myggan. Sagan om the one and only!
Sommaren 2001 var jag på ett ridläger i Heby där jag red en liten tokig irländare på lektionerna. Min egna ponny, welshskimmeln Bella, var inte där eftersom hon inte var helt 'into' det där med att hoppa, och jag letade väl halvt om halvt seriöst efter en till häst. En häst att tävla på.
Då, som genom ett trollslag, ringde min tränare och berättade att imorgon skulle hon komma med en häst som "skulle passa perfekt för Caroline". Den hästen var Myggan, och en mer perfekt ponny går knappast att få tag på. På tio minuter blev jag ägare åt det New Foreststo som genom åren tillfört mig mer glädje än någon annan varelse på jorden.
Senare samma sommar kom Myggis hem till Alby för första gången. Hon har bott här i mer än 6 år nu, och jag kan inte tänka mig att hon ska bo någon annan stans. Det här är hennes hem minst lika mycket som det är mitt hem, och ändå kommer det inte alltid vara så. Tanken att hon en dag måste flytta har tänkts men kommer aldrig kunna kännas verklig innan det händer på riktigt. Jag tror inte att någon kan förstå hur mycket jag fasar inför den dagen.
Små saker, som ingen annan vet. Sånt gör att jag känner att vi hör ihop på något vis. Som att hon älskar hur man kliar henne på bogen, att jag med säkerhet vet att hon kommer böja nacken och försiktigt klia tillbaka i mitt hår om jag gör det. Som att hon alltid målar på väggarna med sin mat, speciellt om den är blöt. Och att hon gäspar innan man ska tränsa, eller när man ryktar henne lääänge. Dom sakerna kommer jag sakna mest.
Vad jag egentligen vill med det här inlägget, är att tacka för allt som hon givit mig. Alla glada stunder. Alla ögonblick fyllda av lycka över att få vara hennes vän. Jag vet att det för alla som inte håller på med hästar måste låta hur töntigt som helst, men det är så här det fungerar. Relationen med en häst kan aldrig ersätta relationen med människor, men jag är lika beroende av båda för att må bra. Det, precis som många andra saker, har hon lärt mig.
Jag har svårt att säga att jag älskar saker och ting. Men jag har inte svårt att säga att jag älskar Myggan, för det gör jag. Jag älskar henne från djupet av mitt hjärta, bättre än så kan jag inte beskriva hur jag känner.
Sommarsjuk.
Jag har på något o(t)roligt sätt lyckats med att bil förkyld mitt i sommaren. Vaknade imorse efter tio timmars sömn och insåg att sömnen inte hjälpte mig ett dugg i kampen om att besegra yrseln som uppstod samma sekund jag reste mig. Så det blir skolk tredje dagen i skolan detta läsår. Ska man se det positivt kunde det ju knappast börjat värre, vilket betyder att det bara kommer bli bättre...ehm. Haha, men nu känns det bättre. Funderar på att bita ihop och åka in till de sista lektionerna, om man ska få böcker och så vidare. Men man vet aldrig...
Har baxat syrrans dator, hon har feta utsikten från sitt fönster och dessutom så har hon ett skönare tangentbord än jag har. Det känns bra att skriva härifrån. Eller, om jag ska vara ärlig så består utsikten mest av våra äppel - och päronträd på tomten, lite brunt trästaket mellan grenarna och en just nu blå sensommarhimmel. Det kanske inte ska beskirvas som 'en fet utsikt' men det är hemma, och det är underbart! :) Jag älskar ju min gård, trots allt x)
pussilull
!
Officiellt går jag härmed i andra ring, fast det känns som att jag lika gärna skulle kunnat börja åttan eller nåt. Måste man bli vuxen? Jag tror att jag hoppar över det^^
pussilull
Biologi A.
pussilull
Kittelfjäll.
Borde packa järnet. Men det är tråkigt. Hahaha.
Dessutom har jag redan på mig Luddes mössa, och det är huvudsaken. (Drum tisch?^^)
Nejmen, situationen är som följer; Caroline + många av hennes skolkamrater ska bege sig på en lång resa norrut för att slippa lite skolarbete i höst/vinter. Ända upp till Kittelfjäll är planen att dom ska orka. Orimliga krav förvisso, men det har ställts på dessa oskyldiga barn många gånger tidigare. Så de har fått lära sig att inte klaga utan att bara bita ihop och se glada ut.
Fast det skvallras om att det ska bli massa kul också, så vi hoppas att det stämmer. Biologi A, here we come!
pussilull
Still alive.
Om det är någon som börjat tvivla på min existens så kan jag lugna er (förhoppningsvis) med att jag fortfarande är i livet. Att min blogg inte lider av bara en vanlig torka utan numera snarare liknar en öken skyller jag på att möjligheten till internetuppkopplingen inte varit densamma som tidigare.
Jag har verkligen saknat bloggen, saknat att skriva. Man glömmer så snabbt hur man gör. Satt och skrev ner låttexter på små post-it lappar häromdagen, bara för att. Men nu är jag här igen, redo att låta fingrarna dansa fram över tagnetbordet, yeas!
Man liksom laddar upp batterierna ute på ön. Det blir långtråkigt ibland, allt går så mycket långsammare där än hemma, och jag får den sjukaste folkabstinensen man kan tänka sig lite då och då. Men ingen sommar utan Gotland, faktiskt. Ingen sommar utan kvällsbad vid brottet, utan att promenera i Visby. Ingen sommar utan att rida till Hide eller utan att promenera uppe på Holm och titta ut över Ytterholmen och stranden och revet. Ingen sommar utan att önska att man vågade sova över i estniska kolonin och ingen sommar utan mormors bondkakor. Faktiskt. Jag älskar den där platsen, och jag önskar att den alltid kommer finnas kvar för mig.
Fast nu är jag tillbaka!
pussilull
Men mitt hjärta kan gå i tusen bitar.
Jag kommer sakna dig och sakna dig och sakna dig tills jag går sönder. Det är i såna här lägen man ska vara stark, men jag vet inte hur jag ska klara att inte ha dig här. Plötsligt förstod jag att allt var på riktigt, att det inte bara var en mardröm att vakna upp från. Det här är verkligheten. Min verklighet. Och den säger att från och med nu går du och jag skilda vägar. Tiden hann ifatt.
Jag kan knappt se vad jag har skrivit för alla tårar, tinningarna bultar värre än nånsin och där mitt hjärta en gång satt är nu ett tomt, svart hål.
För mitt hjärta följer med dig.
Mitt hjärta är ditt, för alltid.
Så var man inne i rutinerna igen. Man längtar efter helgen lika mycket som aldrig förr och en sovmorgon prisas lika högt som en miljonvinst på travet. Okej, kanske inte riktigt lika högt. Men försök att förstå mitt bildliga språk.
Ibland känns det som att helgerna är en enda lång tävling, vinnaren är den som hunnit med flest saker på kortast tid. Fast riktigt så enkelt är det inte. Allt man gör 'poängsätts' efter hur intressant och spännande det är. Det motsägelsefulla i detta är att en helg där man endast sovit anses vara en mycket lyckad helg. Konstigt, det här med hur livet fungerar. Haha.
Om man tänker efter är helgen inte speciellt lång. Man går i skolan till 16.00 på fredagen, först efter det kan man börja leva på riktigt. Ofta lägger man plugget åt sidan när skoldagen slutar på fredagseftermiddagarna och gör sitt bästa för att tänka på annat. Allt som inte handlar om matte, kemi eller fysik räknas som avkoppling för hjärnan och välkomnas till helglivet med ett innerligt leende. Det svåra med det är, att man allt som oftast har någonting att studera in över ledigheterna, och inte förrän det är avklarat får man ro på riktigt. Ändå skjuts pluggandet i 80% av fallen upp till sena söndagseftermiddagar, då man riktigt känner hur böckerna hånskrattar en i ansiktet för att man är ute i allra sista sekunden. Igen..
Menmen, hur det än är så har man både lördagen och söndagen på sig att leva efter fredagen. Söndagen är den tråkigaste dagen på veckan, enligt min mening. Ingenting roligt händer och alla är slitna efter helgens aktiviteter. Som tidigare nämnt finns ofta det där med pluggandet kvar, hängandes över alla axlar det kan hitta. Skolan förstör alldeles för mycket. Även om man inte går i skolan 24/7 så har man alltid något att komma ihåg eller att tänka på. Blä!
Jag ska iallafall försöka göra mig helg så bra som möjligt! Vi får se hur det går^^
pussilull
Fr vä; Cecilia Kaste - Hedvig Caroline Kastre - Myggan Denise Dornell - Buster
Det här är sagan om, coolaste katten i det långa landet falukorv...
Sagan om världens finaste häst, världens bästa vän och världens underbaraste Myggan. Sagan om the one and only!
Sommaren 2001 var jag på ett ridläger i Heby där jag red en liten tokig irländare på lektionerna. Min egna ponny, welshskimmeln Bella, var inte där eftersom hon inte var helt 'into' det där med att hoppa, och jag letade väl halvt om halvt seriöst efter en till häst. En häst att tävla på.
Då, som genom ett trollslag, ringde min tränare och berättade att imorgon skulle hon komma med en häst som "skulle passa perfekt för Caroline". Den hästen var Myggan, och en mer perfekt ponny går knappast att få tag på. På tio minuter blev jag ägare åt det New Foreststo som genom åren tillfört mig mer glädje än någon annan varelse på jorden.
Senare samma sommar kom Myggis hem till Alby för första gången. Hon har bott här i mer än 6 år nu, och jag kan inte tänka mig att hon ska bo någon annan stans. Det här är hennes hem minst lika mycket som det är mitt hem, och ändå kommer det inte alltid vara så. Tanken att hon en dag måste flytta har tänkts men kommer aldrig kunna kännas verklig innan det händer på riktigt. Jag tror inte att någon kan förstå hur mycket jag fasar inför den dagen.
Små saker, som ingen annan vet. Sånt gör att jag känner att vi hör ihop på något vis. Som att hon älskar hur man kliar henne på bogen, att jag med säkerhet vet att hon kommer böja nacken och försiktigt klia tillbaka i mitt hår om jag gör det. Som att hon alltid målar på väggarna med sin mat, speciellt om den är blöt. Och att hon gäspar innan man ska tränsa, eller när man ryktar henne lääänge. Dom sakerna kommer jag sakna mest.
Vad jag egentligen vill med det här inlägget, är att tacka för allt som hon givit mig. Alla glada stunder. Alla ögonblick fyllda av lycka över att få vara hennes vän. Jag vet att det för alla som inte håller på med hästar måste låta hur töntigt som helst, men det är så här det fungerar. Relationen med en häst kan aldrig ersätta relationen med människor, men jag är lika beroende av båda för att må bra. Det, precis som många andra saker, har hon lärt mig.
Jag har svårt att säga att jag älskar saker och ting. Men jag har inte svårt att säga att jag älskar Myggan, för det gör jag. Jag älskar henne från djupet av mitt hjärta, bättre än så kan jag inte beskriva hur jag känner.
Har baxat syrrans dator, hon har feta utsikten från sitt fönster och dessutom så har hon ett skönare tangentbord än jag har. Det känns bra att skriva härifrån. Eller, om jag ska vara ärlig så består utsikten mest av våra äppel - och päronträd på tomten, lite brunt trästaket mellan grenarna och en just nu blå sensommarhimmel. Det kanske inte ska beskirvas som 'en fet utsikt' men det är hemma, och det är underbart! :) Jag älskar ju min gård, trots allt x)
Officiellt går jag härmed i andra ring, fast det känns som att jag lika gärna skulle kunnat börja åttan eller nåt. Måste man bli vuxen? Jag tror att jag hoppar över det^^
pussilull
Borde packa järnet. Men det är tråkigt. Hahaha.
Dessutom har jag redan på mig Luddes mössa, och det är huvudsaken. (Drum tisch?^^)
Nejmen, situationen är som följer; Caroline + många av hennes skolkamrater ska bege sig på en lång resa norrut för att slippa lite skolarbete i höst/vinter. Ända upp till Kittelfjäll är planen att dom ska orka. Orimliga krav förvisso, men det har ställts på dessa oskyldiga barn många gånger tidigare. Så de har fått lära sig att inte klaga utan att bara bita ihop och se glada ut.
Fast det skvallras om att det ska bli massa kul också, så vi hoppas att det stämmer. Biologi A, here we come!
Jag har verkligen saknat bloggen, saknat att skriva. Man glömmer så snabbt hur man gör. Satt och skrev ner låttexter på små post-it lappar häromdagen, bara för att. Men nu är jag här igen, redo att låta fingrarna dansa fram över tagnetbordet, yeas!
Man liksom laddar upp batterierna ute på ön. Det blir långtråkigt ibland, allt går så mycket långsammare där än hemma, och jag får den sjukaste folkabstinensen man kan tänka sig lite då och då. Men ingen sommar utan Gotland, faktiskt. Ingen sommar utan kvällsbad vid brottet, utan att promenera i Visby. Ingen sommar utan att rida till Hide eller utan att promenera uppe på Holm och titta ut över Ytterholmen och stranden och revet. Ingen sommar utan att önska att man vågade sova över i estniska kolonin och ingen sommar utan mormors bondkakor. Faktiskt. Jag älskar den där platsen, och jag önskar att den alltid kommer finnas kvar för mig.
Fast nu är jag tillbaka!