150827
På något sätt som jag inte förstår har det gått en månad till.
Jag har ingen aning om vad jag vill med det här. Mest troligt beror det på att jag inte vill någonting alls. Det är som med allt, med livet. Jag vill ingenting. Ett tag kändes det skrämmande, men nu gör det inte ens det längre. Allt jag trodde att jag hade byggt upp är borta, och jag har aldrig känt mig så betydelselös. Jag ser inte fram emot någonting, jag vill ingenting. För att få någonting att luta mig mot har jag försökt lova mig själv att göra klart skolan, men jag vet inte om det kommer att gå. För jag vill inte, alls. Mår illa av bara tanken på ett helt år till i Luleå. Men jag vet inte om det finns något bättre alternativ. Det finns ju inget annat jag vill göra.
Det är som det är och förmodligen blir det bättre med tiden. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte hur jag ska klara av det här. Människor omkring mig säger att jag borde söka hjälp, men jag vet inte vem som skulle kunna hjälpa mig. Tror att jag är alldeles för insatt i vårdapparaten för att se en lösning där, och dessutom är jag skeptisk till att det kommer att hjälpa att prata. Det fattas för mycket i mig. Jag har gått sönder mer än jag trodde att jag kunde och jag är inte säker på att det går att laga. Trots att människor gått igenom detta så många gånger och klarat sig ut. Statistiskt sätt kommer jag också att klara mig. Problemet är att jag känner mig själv. Jag känner till mina styrkor och svagheter och jag vet om hur jag fungerar. Jag vet vilka sår som går djupast och vilka som lämnar de mest svårläkta ärren. Bränd, tror jag är ett vanligt ord att beskriva det med. Jag förstår varför. Det är som efter en brännskada. Först gör det fruktansvärt ont, och man är så skör att minsta lilla darrning får allting att gå sönder igen. Men så småningom börjar man läka ihop. Det går att andas igen och så småningom känns det inte oöverstigligt att ta sig upp ur sängen på mornarna. Sen märker man att den nya huden som kommer inte är av samma kvalitet som den som var där innan. Det kommer kanske inte alltid att synas, men det känns. Det blir aldrig lika bra igen. Det blir aldrig helt.
Jag vet att jag har lovat att försöka må bra. Men det går inte.