27 september - Jason Mraz
baby just to let me down?
Vänta lite nu, det där var inte Mr A-Z!
Men det var drag, det var Jason och det var kalasmånga bra låtar. Vad gör väl lite (mycket) ont i benen, när man står i Fryshuset och lyssnar på musik man älskar. När man har superhärliga människor runt sig och när man har åkt moppe utan hjälm. Det kanske gör lite (mycket) ont, men mer än så är det inte.
För till nästan hundra procent är det Jason Mraz. Det är allsång i Arenan och det är underbar stämning. Vem bryr sig då om ett par trötta ben?
Tack för igår, grabbar!
24 september - hur en morgon kan te sig.
En morgon kan te sig på olika sätt. Efter att man upplevt en morgon kan den fortfarande te sig på olika sätt, även om det som skedde redan är bestämt och hugget i sten. Allt beror på hur man ser på saken (läs morgonen).
I morse väcktes jag ungefär tio gånger på två timmar av att mitt täcke beslagtogs av min sängkamrat. Någon skönhetssömn är därigenom inte att tala om (vem som helst som ser mig idag kan skriva under på det).
När jag äntligen fått sängen för mig själv (och hade en hel halvtimme att sova kvar innan klockan skulle tvinga mig upp ur sängen igen) ringde min mamma och berättade att min häst skulle skos tio minuter senare och att jag därför var tvungen att skynda mig ut till stallet.
Sagt och gjort, efter en liten stund står jag i toppluva och pappas förstora skor utanför min pålles box och väntar på hovslagaren. Medans jag väntade mockade jag, bytte vatten och gjorde iordning mat till hästarna och blev allmänt svettig. När detta var klart men fortfarande ingen hovslagare dykt upp, jag inte hade hans nummer (men däremot hade ungefär 20 minuter kvar tills min buss skulle gå) och inte kunde få tag på min mor skyndade jag hem igen.
Jag fick slänga i mig frukost och ta med mig min themugg till bussen, samtidigt som min far hjälpte hovslagaren att få tag på rätt häst.
Vissa skulle kanske säga att jag hade en mardrömsmorgon, jag själv inkluderad under tiden händelseförloppet utspelade sig. Men såhär i efterhand kan man se det på ett annat sätt.
Jag har en pojkvän, visserligen inte perfekt men i mina ögon världens bästa, som håller om mig när jag ska sova.
Jag har en mamma som visserligen väcker mig när jag vill soba, men som också anstränger sig för att min häst ska få nya skor så att jag kan träna. Bara för att hon vet hur mycket jag tycker om det.
Jag fick tid att hjälpa min syster med jobbet i stallet, så att hon kanske inte får en så stressig morgon.
Jag fick chansen att göra min häst lycklig genom att ge henne några päron när hon som minst väntade det.
Jag har en pappa som alltid hjälper mig med det jag inte kan eller hinner göra själv, även om han egentligen inte hinner.
Dessutom hann jag med bussen.