8 februari
26 juni
Märkligt ändå, att mitt sociala liv i Luleå kickade igång först när terminen tog slut och alla jag brukar umgås med åkte härifrån. Har aldrig haft såhär mycket att göra här uppe, aldrig trivts så bra.
Och så har jag kommit igång med träningen litegrann. Har kört ett kort men intensivt gympass varje dag den här veckan, och njuter tusen av att gå runt med träningsvärk. Risk finns att det låter annorlunda i helgen när den inplanerade brännbollsturneringen går av stapeln. Dagens session i källargymmet bestod nämligen i första benpasset för året, vilket sannolikt kommer att resultera i vissa svårigheter att spurta in frivarv på frivarv. Men det är då, nu ska jag hem så jag hinner duscha innan fotbollen börjar!
11 juni
Efter att ha jobbat 08-17, hetscyklat 8.5 km x 2 i typ storm (ja, överdrift) på en halvpunkad cykel (obs! utan att cykla vilse trots bruk av enbart lokalsinne) och ridit ut en timme på en helgalen 18-åring är jag nu slut som artist. Orkade med nöd och näppe duscha en jättevarm och jättekort dusch samt steka två ägg, men nu är jag över. Ska släcka (inte för att det blir ens lite mörkt för det, haha) och somna med känslan av att ha fått vara med om ännu en sjukt härlig försommardag uppe i Norrbotten. Heja livet!
7 maj
Status
AT: gott och opåverkat.
4 april
Det är så vansinnigt vackert här. Som jag önskar att jag kunde få visa det. Kanske en annan gång, om det blir läge .
6 mars
Kunde aldrig för mitt liv tro att jag någonsin skulle ha någon glädje av den här bloggen. Men jag behöver en ventil just nu, för att inte bli galen av alla tankar och känslor. Mitt inre är ett jävla inferno. Har aldrig känt såhär. Har aldrig ens fattat att man kan känna såhär. Jag borde inte behöva känna såhär. Borde inte behöva ha det såhär. Förstår inte vad jag gjorde för fel.
Och mitt i det här helvetet som har blivit mitt liv ska jag försöka att inte få panik över allt som skrivs i tidningarna, som sägs på nyheterna. Jag har noll aning om någonting, allt är kaos, och samtidigt verkar det som att det jag har varit mest orolig för de senaste åren kanske kommer att hända. Utan att jag får veta någonting om det.
Snälla någon, ge mig styrka.
5 mars
Om man inte kan sova, inte kan äta och inte kan skratta - är man fortfarande då?
31 oktober
Jag är så fruktansvärt klar med att må såhär, både fysiskt och psykiskt. Det enda jag vill just nu är att vara någonstans där jag mår bra av att vara. Helst utan någon annan att behöva bry mig om eller anpassa mig till. Ibland funderar jag på om jag verkligen valt det här livet av rätt anledning.
20 mars - Barbara, kom och muntra upp mig
Kul att man läst 12 sidor på två timmar. Ibland vill jag inte vara med längre. Man kanske skulle börja knarka eller nåt. Har hört att vissa gör det.
13 januari - .
Ni vet de där dagarna när allting flyter på och det känns som att man skulle kunna klara vad som helst. Att man, om man ansträngde sig lite extra, nog skulle kunna springa ett maraton eller flytta ett berg eller plocka ner månen. Ni fattar konceptet, vissa dagar känner man sig fab. Idag är inte en sån dag.
Rosa har en ruptur på djupa böjsenan och kommer inte kunna ridas mer. Mormor har ramlat och ligger på sjukhus.
Släpet fastnade på vägen hem och vi var tvungna att gräva ut det ur snön, med häst i. Känns ytterst tveksamt om det finns någonting över huvud taget som skulle kunna vända mitt humör nu. Funderar på om inte det bästa vore att lägga sig i sängen och vänta på att den här dagen ska gå över. Tror typ det.
10 oktober - if you do me right , I'm gonna do right by you
Det är fan inte lätt nu.
22 september - it goes on and on and on and on
Fuck franska. Vad var det för jävla påhitt att börja plugga nåt som man inte kan över huvud taget. Aldrig tidigare (om man inte räknar körkortet) har jag pluggat för att bara bli godkänd. Det är ett steg i så fel riktning som någonting kan bli, och ändå låter jag det blir så. Gah.
Är helt isolerad på min gård med näsan i mina böcker, min häst och mina vänner har jag försummat helt den senaste tiden - sa jag att jag är ett retard? Längtar till fredag, då kanske man kan börja leva igen.
Godnatt.
24 augusti - goodbye my lover, goodbye my friend
Tonight, I'm gonna find a way to make it without you.
<3
18 september - saknar.
Det känns som att jag är i någonslags mellanperiod. Allt känns "bajsmellan", som jag och min syster skulle ha sagt. Det är egentligen najs, jag har jobb och kan tjäna pengar, men jag vet inte ens vad jag vill göra med dom sen.. Aja, det löser sej. Men vad jag menar är, att jag gör inte det jag gör nu för att jag vill göra det. Jag gör det för att jag vill kunna göra andra saker sen, och det är en jävla skillnad. Tror jag..
Sen är jag alldeles för isolerad på min gård, men det blir såna projekt att styra saker. Saknar att vakna och veta att man kommer träffa (eller åtminstone se) i princip alla som man tycker om på en och samma dag. Skolan var verkligen bra skit.
Gaah! Fan vilken snorunge jag är. Men liksom, aah. Jag är väl det.
6 maj - uttråkad!
Jaha, det här är då sjunde dagen i rad jag har feber. Så sent som igår kväll scoreade jag igen med 39,2 grader. Förhoppningsvis kommer min nya bästa vän herr Kåvepenin hjälpa mig att nå friskare höjder med ljusets hastighet, men man ska väl inte ropa hej förrän man är över bäcken, eller nåt.
Mitt största problem är att det är så förbannat långtråkigt att inte göra någonting. Och nej, jag kan inte göra någonting. För så fort jag går uppför trappan börjar jag blåsa som en fet golden retreiver någon tvingar jaga en boll en varm sommardag, och så fort jag öppnar en bok får jag så ont i huvudet att jag helst av allt skulle.. vilja sluta läsa. Vilket är det jag också gör. Så det där med att hitta på roliga saker såhär i början av maj, det blir det inget av med för mig.
Nej, det är väl helt enkelt bara till att fortsätta göra ingenting och på så sätt hjälpa min bångstyriga kropp att bli bättre. En kopp rykande hett the och en filt i soffan är kanske inte det roligaste som finns, men jag antar att det finns värre sätt att rehabilitera sig.
So long!
14 april - begravning
Känslan av att någonting fattas går inte att skaka av sig.
Vi kommer alltid att minnas dig, farfar.
Hälsa farmor från oss, vi ses om ett tag.
11 november - och så var man sjuk också.
Vaknade och hade bestämt mig för att gå till skolan idag. Men innan jag ens kommit ner till köket började jag kallsvettas och håller på att svimma. Så var det med skolan idag då. Lite jobbigt att missa så mycket såhär i periodsskiftet bara, men omyndig som jag tvingar min mor mig att stanna hemma. Heh.
Som tur är har jag min nya - skööööna - säng att vila i. Ska försöka få igång en film på Patriks dator men det vet man ju inte hur det går med den saken , oteknisk som man är. Annars blir det väl helt enkelt bara till att ta en timmes sovpaus. Ganska skönt det också. Önskar bara att jag kunde koppla av och chilla lite nu när jag faktiskt är hemma (dessutom har jag inga fler lektioner idag så vid den här tiden skulle jag ändå ha slutat), men jag bara går runt och stressar över allt jag har missat. Knasigt värre!
Imorgon har jag Historiaprov, och på torsdag måste jag verkligen gå på matten och göra mitt svenskatal. So I better bli frisk snart! Nuså, sängen nästa.
9 oktober - Zdag.
Jag förstår bara inte varför man måste bråka om saker som är så jävla onödiga. Förstår inte hur man orkar. Jag orkar inte. Förlåt för det.
tack Rikke.
Tungt.
Vi tar en dag, ett ögonblick i sänder. Och hoppas innerligt, att inget händer.
Är det verkligen värt det här?
pussilull
Separationsångest.
Jag tror det är det man kallar det.
När hjärtat i otakt bultar som en hammare innanför bröstet.
När ögonen är rödgråtna och kinderna fuktiga och man ändå inte kan sluta gråta.
När man försöker säga att allt kommer bli bra, men inte kan för att man inte vågar tro på det själv.
När man håller någon så hårt man kan i handen för att man aldrig vill släppa, men vet att om bara en liten stund kommer handen vara tom.
När man inte orkar titta någon i ögonen för att man vet hur mycket man kommer sakna den där blicken.
När man känner sig ensam, övergiven.
När man känner sig tom.
Jag saknar dig redan.
pussilull
