The extraordinary blog of CK the one

Det här med att ställa klockan tidigt en söndag för att åka iväg och rida när det är minus 21 grader och fortfarande mörkt ute och att älska det! Att tappa känseln i tårna efter bara några minuter trots vinterkängor, dubbla sulor och värmeinlägg, och ändå sitta med ett stort leende på läpparna för att hästen man har under sig är tokpigg av kylan och frustar med sin mule som är alldeles täckt av frost och bara vill framåt. Att sitta med ögon som knappt går att öppna efter en lång, snabb galopp i skogen för att tårarna från fartvinden fryser till is på en gång och känna hjärtat slå i bröstet när man trots det får syn på tre älgar alldeles vid vägkanten. För mig är det glädje och lycka och att känna att jag lever. Det är att hitta hem, och att älska det.

Alltså, börja inte röka. Aldrig. Vilket horribelt öde att sluta i KOL (antar jag). Sitter med en satförkylning från de eviga eldarna och orkar absolut ingenting, trots att mitt enda bekymmer är lite småfeber och en kran utan funktion. Lungorna är det ju inte ens något fel på. Egentligen är det bara till att öppna truten och andas som vanligt, men det tar något fruktansvärt på krafterna att behöva anstränga sig för att andas. Så börja inte röka. Speciellt inte cigarrer, med halsbloss. Dagens varning.

Annars då, gick alltså hem tidigare igår för att jag mådde pyton och vaknade upp i samma läge (ergo hemma idag också). Har städat lite, tvättat och bäddat rent och sådär. Försöker krysta fram idéer på julklappar men är värdelös även på det. Well well.

Var i Umeå i helgen, för lite halvvägssittning och Vinterstudio. Och var i Stockholm helgen innan det. Gick med syster på en jättefin Winnerbäckkonstert och hann träffa fina vänner. Fint, alltså. Utöver det kommer jag inte ihåg vad jag har gjort. Den här hösten har varit, annorlunda. Mycket spännande och mycket roligt, men jag har aldrig varit så uttömd på energi som jag är nu. Fast det är väl så det får vara, för stunden. Jag klarar mig alltid på något sätt, har jag märkt.