The extraordinary blog of CK the one

Mina försök att "gå vidare" går ungefär lika bra som det gör för mig att förstå vad det ens betyder. Hur jag än vrider och vänder på det blir det som att det innefattar att jag ska glömma, och det är varken aktuellt eller möjligt. Jag är inte intresserad av att glömma, och så enkelt är det. Jag lever på mitt liv, gör precis så gott jag kan och försöker fatta beslut som är åtminstone med lite god vilja skulle kunna ses som rationella. Däremot har jag inga som helst planer på att lägga energi åt att "lämna det här bakom mig" - men tack för tipset. Ett jävla skämt är vad det är. Som att jag är så pass korkad att jag skulle kunna lura mig själv att det här inte har hänt, eller att jag är mindre ledsen, mindre sorgsen, än jag är. Jag kan tvinga mig själv att gå framåt, men jag varken kan eller vill ljuga för mig själv. Vad skulle det tjäna till?

Sanningen är att jag är lämnad av den enda människa jag vill leva med. Sanningen är att det gör ondare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, och sanningen är att klumpen i mitt bröst jag numera lever med dygnet runt inte blir mindre för att jag låtsas att den beror på något annat. Sanningen är att jag klarar mig, precis som jag vet att jag kommer att klara mig i framtiden också, även om jag måste klara mig i en situation som jag inte själv har valt och som jag inte alls står bakom. Men sanningen är också att jag inte kan sluta hoppas. 

 

Åkte till gymmet idag, för första gången på en månad. Det enda syftet var egentligen att jag inte klarade av tanken på en kväll ensam i mitt rum, så jag följde med på ett pass. Två saker slog mig när jag var där. Det första var att jag inte alls tyckte att det var roligt, och att jag inte för mitt liv kunde bry mig om att försöka ta mer i vikt än någon annan eller ens orka genomföra alla repetitioner. Det är inte likt mig. Det andra var att jag när jag gjorde utfall helt plötsligt befann mig på en solvarm gata i Höllviken, när jag gjorde dips gjorde jag det mot våra trämöbler ute i syrenberån på Alby och när jag gjorde situps låg jag på vardagsrumsgolvet på Gotland. Tre gånger började jag gråta under passet. Tre gånger hoppades jag att ingen såg att det inte var svett som rann längs mina kinder. Så alltså, det andra som slog mig var att jag förknippar träningen mer med dig än vad som är sunt för mig att utsätta mig för så som jag mår just nu. Vad det innebär vet jag inte än, men det var tungt. Ytterligare en sak som jag har tyckt så otroligt mycket om verkar ha valt att försvinna från mitt liv. 

Råkade skriva 30 april i rubriken, det hade varit något det. Men jag har ett par dagar till att kämpa mig igenom innan jag är där, har jag en känsla av. 

Har inte skrivit någonting under helgen, mest i ett försök att vila lite från alla tankar som mina inlägg medför. Vet inte om det är så lyckat att jag skriver här heller, så jag har börjat skriva dagbok istället. Kanske är ett bättre forum för alla mina tankar, vi får se. Men det har varit skönt att bara vara, och jag har haft en bra helg. Faktsikt, så har den varit bra. Inte så att någonting har förändrats eller så att jag närmar mig andra känslor än tidigare, inte bra på det planet. Men jag har velat vara ute i solen, vilket är en stor skillnad mot tidigare under veckan. Då skyndade jag mig att dra ned rullgardinen och lägga mig i sängen så fort jag kom hem från skolan, även om det var 10 grader varmt och inte ett moln på himlen, ett beteende som är vansinnigt långt från mitt normala men som mer och mer verkar stämma överens med den jag håller på att bli. Så det var skönt att längta ut.

Nu är jag inte lika säker på hur det är längre. Sprang in i någon, och blev väldigt påmind om allt jag har förlorat och allt som inte kommer att bli. Det gör ont, precis som det gör varje gång jag tänker på det, så egentligen spelar det väl mindre roll hur jag påminns. Påmind är jag iallafall, och ont gör det. Förbannat ont. Jag vill verkligen inte att det ska vara såhär. 

 

Iskalla tår men ingen att värma dom mot. Ibland tror jag att jag håller på att bli tokig.

Om du visste hur mycket det finns jag vill prata med dig om. Hur mycket jag vill berätta, diskutera, fråga. Inte för att jag måste, eller för att det egentligen förändrar någonting. Men för att jag vill. För att jag saknar dina kloka tankar och dina infallsvinklar som, allt som oftast, fick mig att se ytterligare dimensioner av det jag funderade på. Jag känner mig platt utan dig. Platt och helt utan djup. Och jag undrar om det måste vara så. Om det är meningen, eller om det åtminstone finns någon mening med det. Jag undrar om det är någonting övergående, eller om det är ett kroniskt tillstånd. Tankarna skrämmer mig. Ensamheten också. 

Jag kämpar med näbbar och klor för att hålla mig ovanför ytan, och med det tror jag att jag lyckas. Jag kommer att klara det här, det är jag säker på. Men det blir inte som jag vill. Det är inte som jag vill. 

 

Du kanske hade rätt den där gången. Jag kanske är död inombords. 

Jag har inte skrivit ett ord på två dagar nu och jag känner redan hur tankarna trasslar ihop sig inom mig. Jag kanske aldrig insåg hur mycket lättare det verkligen blir att få struktur när jag tvingar mig själv att bygga ord och meningar av allt det där som rör sig i huvudet. Men det hjälper, för det gör så att kaoset går att överblicka. Tragiskt nog kunde jag inte förstå detta förrän nu, när jag inte skrivit på ett tag. Jag verkar inte vara speciellt snabblärd på temat "du vet inte vad du har förrän du har förlorat det". Skönt att veta.

Kanske ska poängtera att majoriteten av allt jag skriver är sådant som jag raderar innan jag publierar inläggen, så förstår jag om det som blir kvar inte ger intrycket av att vara till mycket hjälp med att reda ut mitt liv. Vid närmare eftertanke så vet jag inte om jag reder ut någontig alls, ens för egen del. Mitt liv är väldigt outrett, väldigt ouppklarat, oavsett hur mycket jag skriver. Och jag är fortfarande fruktansvärt trasig.

 

Jag är en liten människa. Obetydlig på jorden och med ytterst liten total betydelse för världen i stort. Jag har högst begränsad livserfarenhet och jag vet egentligen väldigt lite. Men en sak vet jag, och för varje dag som går så känner jag det mer och mer. Hur mycket jag än försöker få mig själv att tvivla, hur mycket jag än provocerar och hetsar så ändrar inte det alls på det. Så en sak vet jag, och det är min trygghet i den här röran.

 

 

Jag har många mindre bra sidor, men en av dom saker jag faktiskt är stolt över är att jag håller mina löften. I det närmaste utan undantag. Och jag har ju lovat att försöka, så imorse när jag satt i badkaret och började sjunga gjorde jag mitt bästa för att fortsätta. Jag gjorde verkligen det. Men det gick inte. Orden stockade sig och det enda jag lyckades producera var tårar, ännu mera tårar. 

När vi gick omkring på XXL hörde jag mig själv sjunga "what am I supposed to do when the best part of me was always you". Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag insåg att det var just den sången, den frasen, som min hjärna tänkte på. Men jag sjöng inte mer då heller. 

Men, när jag för andra gången tog en dusch idag och började nynna på "Here comes the sun", då tog jag mig igenom en hel refräng innan rösten svek mig, Små, men ändå framsteg.

 

Jag har lovat att jag ska försöka. Det löftet tänker jag hålla.

Igår var det vårdagjämning. Det ska tydligen betyda att från och med idag kommer dagarna att vara längre än nätterna. Det ljusa kommer att vara mer än det mörka. Jag hoppas att jag kan översätta det till mitt liv, på något sätt. Jag hoppas att jag kommer att få bli lite mer ljus för varje dag, och att jag lagom till sommaren är som nätterna i Norrbotten. Ljusa och vackra och inte alls oroliga att mörkret ska nå dom. 

 

Jag läste en dikt idag. En dikt om kärlek och andra känslor. Jag kände igen mig väldigt mycket i det som stod, och det gjorde både ont och gott på samma gång. Det är lika delar kärlek och sorg som fyller mitt hjärta, men det vet jag att jag redan har sagt. 

 

Själv fortsätter jag mitt brev. Det blir längre och längre men jag bryr mig inte om att läsa det jag skrivit. Jag kanske gör det någon gång, om jag känner att det har blivit färdigt. Jag kanske till och med postar det, så att du får läsa det. Men om jag ska vara helt uppriktig så påminner mitt brev väldigt mycket om den där dikten. Det känns skönt, och ett litet lugn har försökt slå sig in i mitt bröst. Jag ska göra mitt bästa för att låta det få vara kvar där.

Det finns så mycket jag vill säga dig. Så jag skrev ett brev. Ett långt brev, som förmodligen är proppfullt med märkligt stavade ord eftersom jag grät praktiskt taget konstant under tiden jag skrev det. Men jag tror att det behövdes, jag tror att det var en början på vad jag vill få sagt. 

 

Däremot tror jag inte att du kommer att få läsa det, framför allt av två skäl. För det första är det för att jag inte tror att du vill att jag hör av mig. För det andra är det för att jag innerligt hoppas att du redan vet allt det här. Att du inom dig vet vad jag känner, för dig och för hela den här situationen. 

Någonting slog mig precis. Jag började alldeles nyss sjunga när jag stod och lagade mat, men slutade av mig själv efter bara ett par ord. Jag kände inte igen min röst, och jag insåg att jag inte har sjungit för mig själv sen det hände, någonting jag annars gör mest hela tiden. Och det som gjorde mig mest ledsen var att jag slutade för att jag kände att jag verkligen inte ville sjunga, och inte för att det lät konstigt.

Det är dom där sakerna som gör att jag vet att jag mår dåligt. För situationen är inte på nivån att jag går omkring och gråter på sjukhuset, eller bara ligger i min säng och stirrar in i väggen. Men att jag inte vill sjunga längre, och att jag inte ens log när Tallis gnäggade åt mig för första gången, det är nästan ännu mer skrämmande. Jag har på något märkligt sätt gått från att ha världens största känsloregister och ett nästan lika stort åsiktspanorama till att inte bry mig. Jag är likgiltig gällande det mesta, och vill bara att tiden ska gå så att jag någon gång får vakna upp och inse att jag ser tillbaka på den här tiden. För jag är vansinnigt trött på att vakna upp och bli medveten om att jag fortfarande är mitt i den här soppan som någon har bestämt ska föreställa mitt liv. 

Jag vill inte vara likgiltig. Jag vill bli svinglad när bussen kommer i tid och irriterad när matlådan inte blev lagom varm och känna mig som en kung när jag lyckas göra rena byten på diagonalen i ridhuset, för allt det där är jag. Framför allt vill jag komma på mig själv med att stå och sjunga någon fånig Abba-låt när jag steker min blodpudding eller står i duschen, gärna med en stekspade eller duschhandtaget som mikrofon och den andra armen sådär löjligt böjd som den alltid blir av sig själv när jag får feeling. 

Jag tror poängen är att jag längtar efter att må bra, men jag vet inte säkert. 

Det har blivit svårt för mig att glädjas åt saker, i alla fall så som jag har kunnat göra tidigare. Det gör mig ledsen, sådär djupt och på riktigt ledsen.

Jag funderar mycket på hur jag ska göra för att få den här tiden att bli meningsfull, att få den att kanske kunna föra någonting värdefullt med sig. Men jag kommer inte på någonting. För trots att jag har planerat in en hel drös med saker att göra så ser jag inte fram emot något av det där. Inte egentligen. Och det är sorgligt.

 

Sen blir inget av det här bättre av att jag inte kan sova på nätterna, att jag vaknar i sjöblöta lakan av mardrömmar som alla är varianter på mitt liv så som det ser ut. Det är en befrielse att gå upp, samtidigt som det är en utmaning att veta att jag måste klara av en hel dag till innan jag får gå och lägga mig igen. Missförstå mig rätt, jag är inte orolig att jag inte ska klara av det här eller att jag kommer att vara förstörd för alltid. Det är klart att jag kommer att bli okej, så småningom. Men just nu, mitt i allt det här ovissa och all den här sorgen, så är jag inte okej. Jag är bara otroligt ledsen, och otroligt förvirrad.

Två veckor. Två hela veckor har gått och jag trodde att jag skulle ha börjat läka. Men jag inser mer för varje dag som går, att jag nog inte kommer att göra det. Inte förrän den här situationen på något sätt reds ut. Jag vet ju inte vad det är meningen att jag ska hålla på med. Ska jag bryta ihop och försöka gå vidare, eller ska jag samla mig och försöka må så bra som möjligt? Eller ska jag bara ge upp? 

 

Det var svårare än jag trodde att det skulle bli, att komma tillbaka hit. För även om jag har försökt hjälpa mig själv genom att inte behöva bli påmind om allt hela tiden så kommer jag inte ifrån känslan som sitter i de här väggarna. Att gå och lägga mig i den här sängen har alltid betytt att jag får säga godnatt. Nu tror jag inte att jag får det längre. Men jag undrar hur du har det. Jag undrar hur din dag har varit. Tusen gånger om dagen tänker jag på dig, varje gång med lika delar kärlek och sorg i bröstet. 

 

Sen Putin på det, och rädslan över att världen håller på att kollapsa mitt framför ögonen på oss. Men jag vet inte vem jag ska prata med det om. 

Inatt drömde jag en hemsk dröm. En vidrig mardröm. Men någonstans måste jag ändå ha varit medveten om att det var en dröm, för när jag vaknade gjorde jag inte det med den där känslan av ångest jag alltid har när jag har drömt en mardröm. Ångesten kom ögonblicket senare, när jag insåg att drömmen är det som har blivit min verklighet. Jag är ensam. 

 

Jag försöker leva på mitt liv som vanligt. Le mot folk, säga att allt är okej och att jag klarar mig. Det är såklart fullständigt skitsnack, för ingenting är okej. Jag kan inte ens vara arg. Det går inte. Jag är bara otroligt ledsen. 

 

Flera gånger om dagen kommer jag på mig själv med att påbörja ett sms i mitt huvud, för att berätta något jag har hört eller sett eller tänkt, och varje gång sköjler en våg av sorg över mig när jag inser att jag inte har rätt att börja det jag vill skriva med "Hej hjärtat". Så jag låter telefonen ligga kvar i fickan. 

 

 

 

Det är verkligen mycket nu, med allting. Mycket oönskat som letat sig in i mitt liv. På många plan och på många sätt. Alldeles för mycket. Men ibland lyckas jag jobba till mig lite distans, tillräckligt mycket för att stanna upp och andas några djupa andetag så att jag orkar forstätta en liten stund till.

 

Användandet av uttrycket "det finns folk som har det värre" har alltid varit väldigt svårt för mig att få en känsla för. Å ena sidan tycker jag att det är totalt tappat. Vad har någon annans livsöde med mina vardagsproblem att göra? Över huvud taget ingenting. Å andra sidan kan det ge mig styrka att veta att vi, den mänskliga arten, är segare än att vi utan kamp låter oss besegras av känslor som sorg och förtvivlan. Att se människor slåss mot sina kroppar med sina kroppar i en konstant och stenhårt slag för att överleva, trots att de vet att matchen är avgjord redan på förhand och att det enda de vinner om de går segrande ur striden är lite extra tid, sådant kan göra mig så ofantligt ödmjuk. 

 

Vi är bra puckade alltså, som inte tillåter oss att må bra när vi faktiskt har möjligheten att göra det. Istället ska det väntas tills allt går åt helvete innan vi inser att det nog var ganska bra, det där vi hade. Så ibland kan åtminstone jag behöva höra och prata om de där som "har det värre", bara för att få lite perspektiv.

 

17 januari 2011 var en fantastisk dag, när man tänker efter.

Har ingen aning om vilka som läser den här bloggen, men jag vill bara poängtera att jag vet att det som står är skit och till noll glädje för alla som inte är jag. Det är inte till så mycket glädje för mig heller, om sanningen ska fram, men jag har åtminstone en tanke med skrivandet. Jag tänker att jag kan behöva ha kvar det här till sen, till längre fram i livet. Till de stunder då världen känns mörk och full av sorg och jag inte kan komma ihåg vad meningen med allt är. Då tänker jag att jag ska titta på det här, och minnas att "det har varit värre förut, och du klarade dig igenom det också". 

 

För jag tänker klara mig igenom det här, även om det är det mest värdelösa som någonsin hänt mig. Även om jag inte vill någonting just nu, och även om jag har väldigt svårt att se mig själv som en lycklig person i framtiden, så tänker jag ta mig igenom det här och lära mig någonting av det. Därav bloggen, och alla ruttna inlägg.

 

Men det är svårt. Det är svårt som fan att motivera sig till att se framåt. Sist jag satt där jag sitter nu tittade jag på annonser på Hemnet. Jag formade en dröm om en framtid med den jag ville skapa den framtiden med. Och det gick ju jävligt bra. När jag, för första gången på jag vet inte hur länge, vågade ta ut glädje i förskott, då rycktes den från mig tillsammans med så otroligt mycket mer. Tillsammans med allt. Jag tror att jag önskar att jag aldrig hittade den där annonsen. Att jag aldrig hittade den där lägenheten som skulle bli vårt hem. För nu är den inte tänkt att bli mitt hem längre. Lägenheten som var mitt framtidshopp och min symbol för det jag längtat efter i tre års tid är inte mer än en lägehet och en påminnelse om allt jag inte kommer att få. Och det gör så fruktansvärt ont.

Kunde aldrig för mitt liv tro att jag någonsin skulle ha någon glädje av den här bloggen. Men jag behöver en ventil just nu, för att inte bli galen av alla tankar och känslor. Mitt inre är ett jävla inferno. Har aldrig känt såhär. Har aldrig ens fattat att man kan känna såhär. Jag borde inte behöva känna såhär. Borde inte behöva ha det såhär. Förstår inte vad jag gjorde för fel.

 

Och mitt i det här helvetet som har blivit mitt liv ska jag försöka att inte få panik över allt som skrivs i tidningarna, som sägs på nyheterna. Jag har noll aning om någonting, allt är kaos, och samtidigt verkar det som att det jag har varit mest orolig för de senaste åren kanske kommer att hända. Utan att jag får veta någonting om det. 

 

Snälla någon, ge mig styrka.

Om man inte kan sova, inte kan äta och inte kan skratta - är man fortfarande då?