The extraordinary blog of CK the one

500 days of blir till 50 dagar utan. Det är möjligt att dom givit utrymme för eftertanke och möjlighet till personlig utveckling, men jag behöver inte en enda dag till för att veta vilket jag föredrar. Om någon nu tvivlade på det.

Det finns ingen plats på jorden som kan briljera med så stjärnklara nätter som S:t Olofsholm. När jag vände blicken uppåt ikväll var det första jag såg ett stjärnfall, och på något märkligt vis kändes det alldeles självklart.

Det är konstigt hur man kan gå från att känna så mycket tvivel som jag har gjort, till att vara mer säker än man någonsin tidigare varit. Jag har också funderat på om det är möjligt, frågat mig om jag verkligen är såhär säker eller om det bara är en försvarsmekanism som kickat igång för att ge mig en flyktväg så att jag slipper gå vidare. Men det är ingen flykt, det här. Det är bara jag som äntligen insett vad det är jag vill. Förbannat värdelöst att det skulle behövas någonting sånt här för att jag skulle förstå det, men samtidigt inte helt konstigt.

 

I flera år har jag funderat på om jag har gjort ett misstag som aldrig låtit mig själv vara ensam. Jag har undrat om jag ens skulle klara mig ensam ifall jag var tvungen, och jag har undrat hur jag som person ser ut utanför en tvåsamhet. Med det här inte sagt att jag har velat vara ensam, för det har jag inte. Jag har bara önskat att få veta, så att jag någon gång fick kasta av mig allt tvivel och våga landa i att det liv jag har valt är det jag vill leva. Och det är där skon klämmer, eller har klämt. Jag har aldrig på riktigt trott att jag skulle klara att tränga undan dom funderingarna utan att faktiskt ha varit ensam, och inte heller accepterat att jag skulle få leva med dom resten av mitt liv. En återvändsgränd. För jag har aldrig klarat av varken att sluta grubbla eller tanken på vad jag skulle behöva offra för att kunna göra det. Och på grund av det har mina tvivel stundtals dränkt mig och gjort mig till en person som jag varken vill vara eller känner igen. 

 

Den här gången fick jag inte välja. Jag önskar fortfarande att det inte hade behövt bli såhär, men nu är det så. Det mest frusterande med det som hänt är att jag verkligen har blivit precis så säker som jag säger att jag är. Men det är nästan det finaste också. Jag vet vad jag vill, och jag vet att jag aldrig mer behöver dras med det tvivel jag tidigare släpat runt på. Jag önskar att jag hade kunnat känna såhär tidigare, och att mina problem med dom här tankarna aldrig hade behövt förstöra så otroligt mycket som jag vet att dom gjorde, men jag är ändå glad att jag får känna såhär nu.

 

Det är möjligt att det är för sent. Att jag istället för att leva mitt liv grubblande på om jag verkligen valde rätt kommer att få leva i total övertygelse att jag hade allt det jag ville ha och sumpade det. Men det är också möjligt att det inte blir så. Och hur det än blir har jag tack vare det här hamnat på en plats där jag faktiskt inte behöver må dåligt av att inte veta. Och jag blir mer och mer säker på att jag har sluppit den där versionen av mig som har dykt upp dom stunder när mina tvivel har dragit mig ned under ytan. Så på något sätt verkar det som att jag, mitt i det elände som har gjort mig trasigare än jag någonsin varit tidigare, tagit ett litet steg mot det jag som jag tror att jag egentligen är. 

 

 

Stora ord men inga svar. Kan inte låta bli att undra om dom försvann någonstans på vägen, även om jag inte tror det. Men det känns konstigt att ens behöva fundera över det, och jag inser nu att jag nog hade förväntat mig någon slags respons. Något slags tecken. Får väl hitta ett sätt att överleva utan det också.

Det är så vansinnigt vackert här. Som jag önskar att jag kunde få visa det. Kanske en annan gång, om det blir läge .