The extraordinary blog of CK the one

Så jag fick alltså mina efterlängtade skiddagar tillslut. Två stört härliga dagar i Kittelfjäll med Viktor, Max och Andree. Mycket bastu, mycket öl och en hel del störtloppstävlingar hanns med. Jag vann de flesta. Jag åkte alltså snabbast, för att förtydliga. Sen åkte vi vanligt också, och satt i solen och drack varm choklad med minttu och åkte en del vilse. Det var najs. Jag vill åka mer. Nästa år ska jag åka mer.

För varje dag som går känns det mer och mer som att mitt liv inte är rätt för mig just nu. Jag vet inte varför, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Men jag är inte lycklig. Imorse försökte jag komma på när jag senast var någorlunda bekymmersfri. Hösten 2010 var en sån period, en av de absolut bästa i mitt liv, men det bekymmersfria tog slut för ganska precis ett år sedan. Innan dess var nog sommaren 2007. Jag var ung, naiv och mådde bra. Mitt självförtroende var på topp, och folk i min omgivning märkte det. Allt jag ville göra gjorde jag, allt jag ville ha såg jag till att få. Inga krav på att vara en bra människa, bara förväntingar på att vara söt, rolig och rapp i käften. Det klarade jag alldeles utmärkt. Jag tror att jag har ett väldigt stort behov av bekräftelse, till stor del beroende på att jag ställer alldeles för höga krav på mig själv. Sommaren 2007 fick jag bekräftelse så att det räckte och blev över, och frågan är om inte det var en av anledningarna till att jag kunde må bra. Jag hittar inte den bekräftelsen utifrån idag, säkerligen på grund av att jag inte har det självförtroendet jag hade då. Så då måste jag alltså hitta den inifrån. Det är från mitt inre jag ska kunna få mig själv att lita på att det jag gör är bra. Men hur är det möjligt att göra det i den situation jag befinner mig? När alla runt omkring pluggar mer, tränar mer, skriver bättre på proven, sparar mer pengar, fixar bättre jobb. Hur ska jag kunna övertala mig själv att jag räcker till, när ingenting utifrån säger att det är så? Och hur ska jag kunna vara nöjd med det och den jag är, när jag gång på gång får höra att alla bara väntar på att jag ska börja må bra igen? Att jag ska bli mig själv igen. Att jag inte räcker till som jag är nu. Jag vill inte leva på det här sättet, jag vill inte bryta ner mig själv mer för varje dag som går. Det kan inte vara rätt.

Tisdag. Skola 08.15 - 10.45. Spinning plus chins (3!) och armhävningar (30 + 7x2 på en fot) 11.00 - 12.00. Histologi 13.00 - 15.00. MB 15.15 - 19.00. Nu är jag hemma och lagar mat.

Helt sjukt vad jag har varit splittrad det senaste dygnet. Har inte kunnat fatta ett enda beslut, och är mer än vanligt omständlig (ni fattar ju). "Tur att huvudet sitter fast på dig iallafall", fick jag höra av frugan när jag glömt min bolaget-påse nere på ÅC. Och det är väl sant. Men det gör inte så mycket, lite förvirring har väl ingen dött av. Dagen har varit bra ändå, med morgonträning, repetition av hjärtfysiologin och ett besök på stan följt av EPP på Villan. Nu ska vi upp till Jennifer och äta mat, spela spel och kolla på någon film. Imorgon blir det Iksu för hela slanten, och sen kommer Kridden hit! WIE! Så jag stjäl henne nu när mamma och pappa är och glider runt i Val d'Isère.