20 januari - det är ett stort liv
Ett nytt år alltså. Igen.
Mer än halvvägs in i den första månaden år 2015 känns det rimligt att försöka sammanfatta vad som hänt under 2014. Så trots att det jag egentligen borde göra är att laga spagetti och köttfärssås och titta på ett par streamade föreläsningar om ögats uppbyggnad pluggar jag in käraste Lars Winnerbäck och ger det här ett försök.
Tvåtusenfjorton. Året från helvetet, från himmelen. Hur börjar man skriva på en sån här historia, en som tycks ha pågått för evigt och som gjort att en ny dimension av livet trätt fram.
Jag gör som jag ibland tenderar att göra i verkliga livet också - börjar med att fokusera på det värsta.
Den andra mars tvingades jag ur mitt förhållande. På en regning flygplats i mörkret fick jag veta att jag inte längre utgjorde den ena halvan av det som var vi, för det skulle inte längre få finnas något vi. Den jag trodde var mitt livs kärlek ville inte vara med mig. Jag har aldrig tvivlat så mycket på meningen med mitt liv som då. Det fanns ingenting kvar av mig och jag ville inte finnas mer. Jag ville inte finnas alls och ingenting tycktes kunna fylla det skavande hål som tagiit form i mitt inre. Inte ens min räddare i nöden, Myggan, kunde få mig att känna ens ett uns av livslust. Det tog nästan en månad innan jag skrattade efter det.
Men det som hände sedan var nästan lika fantastiskt som det var hemskt innan. Jag insåg hur många fantastiska människor jag har runt mig, både vänner och familj, och sakta men säkert tog jag mig upp ur den avgrund jag en ganska lång period trodde var bottenlös. Fram mot Valborg kände jag mig som en människa igen, och när sommaren kom hade jag på något obegripligt sätt förvandlat mig själv till en glad människa. Jag var glad, och jag var så fruktansvärt tacksam över att få vara glad. Om sanningen ska fram var jag innan dess inte säker på att jag kunde vara glad, utan trodde nog mest att jag var dömd att leva ett liv där frånvaro av ångest och gråt fick anses vara en seger. Därför kan jag inte med ord beskriva hur otroligt tacksam jag är över alla som slöt upp och fanns där för mig, trots att jag varit väldigt frånvarande så lång tid innan. Jag älskar er.
Sommaren var en magisk dröm, hösten förbannat krånglig. Åkte till Indien en månad, ett underbart äventyr som jag uppskattar mer och mer för varje dag som går. Träffade fantastiska människor och såg fantastiska platser, och fick lite perspektiv. Kom hem och var redo att lämna allt det röriga bakom mig, men det blev inte så då heller. Just nu försöker jag hitta en balans där jag kan må bra och samtidigt ta reda på vad jag vill. Lättare sagt än gjort, men jag är ju som bekant svag för utmaningar.
Annars har jag läst klart både termin sju och åtta på läkarprogrammet, och fått sommarjobb som underläkare på medicinkliniken på Sunderby sjukhus. Ta mig tusan vansinnigt, men hur häftigt som helst. Är lika skoltrött som jag föreställer mig att grabbarna som inte ens klarade godkänt i alla ämnen i högstadiet var, men jag kämpar på. Kan ju faktiskt säga "inte långt kvar nu" och mena det. Så nu är termin nio det som ska klaras av. Bring it, huvudkursen.
Sen har jag flyttat också, och bor numera i en ytterst minimalistisk lägehet ett par kilometer utanför Luelå centrum. Men jag har fönster och golvvärme i badrummet, och trivs förvånansvärt bra. Saknar min familj och mina vänner i Stockholm, men känner mig inte ensam längre.
Ovan nämnda perioder har fått flera följder. Det bästa är att jag lärt mig hur sjukt bra jag är när jag mår bra. Problemet blir när jag låter mig själv hamna i situationer där jag inte kan må bra. Inte bara har jag ett välmående nära i tiden att jämföra med som tydliggör att jag verkligen mår dåligt, dessutom blir jag otroligt besviken på mig själv som inte kan stå upp för mig själv och se till att jag inte hamnar i de här situationerna. Jag måste ju vara den som skapar förutsättningar för att jag ska kunna må bra. Ond cirkel, som synes. Jag jobbar på det.
En annan sak som jag är rädd har hänt är att jag inte vågar släppa människor inpå mig på samma sätt längre. Jag har träffat många människor det senanste året men jag har inte lärt känna många på riktigt, och de få jag faktiskt kommit nära har jag skrämt iväg så fort den närheten blivit uppenbar för mig. Kanske bara tillfälligheter, men det känns i retrospekt väldigt mycket som ett mönster.
Jag ska försöka ta med mig mycket från förra året, men vad jag med näbbar och klor ska kämpa för att inte glömma bort är hur förbannat bra jag tycker om den människa jag är när jag mår bra. När mina bitar faller på plats finns det ingenting jag inte kan göra, ingenting jag inte klarar av. Och jag tänker från och med nu aldrig låta någon, varken mig själv eller någon annan, få mig att tro annorlunda.
"Som du kanske redan vet, jag är oslagbar".