Då har jag snart överlevt två dagar på sommarens jobb. På schemat står det "Ass" när jag är schemalagd, men jag kan trots den något sexistiska klangen ändå uppskatta att dom är tydliga med vart jag ska pallra min bakdel vilken tid. Så att jag inte kommer fel liksom. Annars kan jag nog bara blunda och gå åt det håll som känns "rätt", så kommer jag säkert fram till psyk så småningom.. Skämt åsido, tror att det kommer att bli en rätt soft sommar. UL-gänget på psyk verkar störtskönt, och jag kommer med största sannolikhet inte att jobba ihjäl mig. Har en bra känsla (peppar peppar).

 

Flytten ska vi däremot inte prata om. Jag har varit lite väl tidsoptimistisk, så än så länge äter jag alla mina måltider på golvet. Har förvisso uppgraderat från att bre mackan med en kapsylöppnare till att faktiskt använda en kniv, men jag har fortarande inte packat upp något annat än bestick, tallrikar och glas. Det är fullständigt kaos i lägenheten, och jag har inte en chans att hinna ordna upp det under veckan. Men det löser sig så småningom, och fram tills dess kan jag alltid låtsas att jag typ campar eller något. Faktiskt ganska mysigt.

 

Poängen är att livet är fint. Trots 11 grader och duggregn, en sjukt förvirrad sommarjobbsintroduktion och en lägenhet som påminner om en krigszon mår jag fint. Hur bisarrt det än låter verkar det inte bättre än att jag är det enda lugna i mitt liv. Undrens tid är inte förbi, grabbar.