Så alltså, nästan tre månader (but who's counting?). Upp och ned, berg - och dalbana och ett enda stort känslomässigt kaos. Samtidigt har livet rullat på mer eller mindre som vanligt i bakgrunden, med såväl små vardagsbekymmer som stora framtidsplaner. Och nu är det bara några få dagar kvar av den här terminen. Faktiskt ytterst märkligt.

 

Det fina är, att jag mår ganska bra. Det är inte som att alla sår är läkta och som att jag är en helt ny människa, men jag känner mig nog ändå inte helt som den jag var. Jag tycker mer om mig själv än jag har gjort på länge.  Känner mig lite mer säker på hur jag vill vara. Det är skönt.

 

Självinsikten räcker till och med så långt att jag inser att jag är en odräglig människa just för dagen (tenta i övermorgon). Fick för mig att vi skulle byta slang på bakhjulet på min cykel nu i eftermiddags. Jag har aldrig gjort det tidigare, och jag är inte direk född med skruvmejseln i handen. Köpte en slang. Den passade inte. Åkte och bytte slang. Fick loss däcket efter en halvtimme (glömde att tömma slangen som var i). Får på den nya slangen, som inte går att pumpa upp. Tar ut nya slangen, inser att den är trasig (och nej, det var inte jag - använde inga vassa verktyg). Inser att gamla slangen inte ens var trasig, utan att det var cykelpumparna som inte fungerade. Sätter tillbaka gamla slangen. Har sönder den (!) Ger upp. Åker och köper pizza.

 

Så nej, jag är inte fullärd. Har en bit kvar till Gandhi-nivå. Speciellt för stunden.