Första helgen uppe i Luleå den här våren. Märkligt hur det kan bli, men den här våren har upplägget "åk från ställe till ställe" passat mig ypperligt. Dels så har jag sluppit stanna upp och tänka efter mer än jag ändå redan gör, och dels så har jag hunnit göra fantastiskt många roliga saker som jag inte har haft tid att göra innan. Det jag är mest tacksam över är att jag äntligen, efter alldeles för många år, har tagit mig tid att umgås med mina vänner. Hemskt att jag inte har insett hur många jag har runt mig förrän nu, och hemskt att jag så många gånger har känt mig ensam när jag verkligen inte är det. Ni är fantastiska, och jag kommer aldrig att glömma hur ni den här våren har lärt mig att skratta igen. För skrattat, det har jag gjort. Mitt i allt elände och mitt i all sorg (som jag fortfarande känner - tro inget annat) så har jag skrattat mer än jag har gjort på länge. Och det, mina vänner, är det finaste ni någonsin kunde ha givit mig.