Fly like an eagle and land like a dove
Go find all the places you must have dreamed of
Fly away with your troubles and drop them somewhere
And if your'e only dreaming I don't really care.

En vecka senare. Det svarta och det mörka i mitt bröst har blivit utbytt mot en orolig fågel som oavbrutet pickar mot mitt söndertrasade hjärta. Rastlöshet och oro, blir aldrig lämnad ifred, får aldrig vila. 

Perspektiv, what a legacy.

Har blivit alldeles paranoid. Tror att allt är värre än det är, ser faror och smärta överallt. Sent igår kom en snubbe fram till mig på bussen, sparkade mig på foten och sa att jag var söt. För det första var det en lögn, jag satt rödgråten med smink i hela ansiktet och stirrade tomt framför mig. För det andra var det sjukt obehagligt eftersom han hade följt mig sen jag hoppade på bussen, stått och pekat på mig under hela bussresan och ställde sig upp för att hoppa av när jag tryckte på stoppknappen. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli överfallen, ensam i spöregnet, och tänkte något efterblivet som "jag har verkligen inte energi att deala med en våldtäkt nu". Men ur regnet kommer en räddande ängel, och den andra människan vänder och går iväg.

Det kanske aldrig var någonting, men jag har förlorat min förmåga att våga tänka "det är nog ingenting" när jag känner lukten av fara i luften.

För tredje morgonen i rad sitter jag vid frukostbordet utan att få i mig mer än ett par klunkar te. Ett konstant illamående har parkerat i mitt inre, tillsammans med någonting som skulle kunna vara en stor, svart, vass sten. Nervositeten över att jag måste ta mig ut till Arlanda för att kunna ta mig ett enda steg längre hjälper inte till. Platsen, som redan sedan tidigare har varit förknippad med avsked och jobbiga stunder, har nu blivit en avgrund av sorg som jag är livrädd att ramla ned i. Ensam finns det inte en chans att jag tar mig upp. Tankarna har de senaste dagarna varit min absolut värsta fiende, och att bara föreställa mig hur jag kommer att tänka när jag måste parkera utanför terminal 4 gör mig skakig. Jag vet inte om det kommer att gå.

Tusentals frågor utan svar och ett hjärta splittrat i så många bitar att jag inte kan räkna dem. Jag vet inte ens om jag vill att det ska gå.

Det blev visst en längre helg i Stockholm än jag hade tänkt mig.

Är nog fortfarande mitt uppe i ett virrvarr av känslor, men dom börjar generellt få en lite mer ljus karaktär. Har fått vara med om så många fina stunder och energigivande möten den senaste tiden, att inte ens jag har kunnat undgå att fyllas av glädje och hopp.

Förra helgen tidernas Bondfest och besök från Umeå. Nu i helgen ett besök i Stockholm där jag hann "ta" mitt gröna kort i klättring, hann träffa Julia över en frukost, Adde över en kopp kaffe, Jenny på en ridtur, Vidar o co på Bastugatan, Rikke och Rebecca över en brunch och en catwalk på Gärdet, hann gå på bio med Andree och hann med familjelunch gånger två på Café Spiltan. Och så hann jag åka till kyrkogården för att hälsa på farmor, farfar och Maie.

Dessutom har jag kittat mig med ett helt nytt längdset, vilket firades hemma hos Desiré och Johannes med lite tjejmys (Johannes var alltså inte hemma). Och så har vi börjat planera julen, med allt vad jullov och julbord och glöggkvällar och "lillejulaftnar" innebär.

Och idag överlevde jag min patientkonsultation. Vilken sjuk seger!

Så ja, jag mår bättre. Och det känns så bra.

Som jag har saknat känslan av träningsvärk i kombination med känslan av att vara nytränad. Gratiskortet på Inpuls ger en ny dimension av Luleå - en dimension som jag saknat mer än jag trodde. Trots de senaste dagarnas många tunga tankar känner jag mig nu, just för stunden, väldigt tillfreds. Jag tror att jag ska passa på att krypa ned i sängen framför fotbollen, och somna med den här känslan i kroppen.

No one ever said it would be this hard.

Längtar hem så jag tror att jag håller på att gå sönder. Tur för mig är att jag har en resa bokad nu till helgen, och en halv resa (en hel) bokad två veckor efter det.

Annars är jag lite trasig för stunden. Inte så att det syns, men så att det känns. På djupet. Efter en självrannsakan rakt ned i den avgrund som är mitt inre har jag insett saker jag under lång tid har valt att gömma. Stänga inne.
Man har bara ett exemplar av sig själv. Jag vill älska den som är jag, men jag vågar inte. Rädslan av att bli bränd av den viktigaste människan i mitt liv gör att jag inte ens försöker.

"Kärlek går inte ihop med oärlighet"

Önskar att jag kunde se det här som den möjlighet det är, men just nu är det svårt. Jag försöker fatta ett beslut själv, utifrån mig själv och mina preferenser. Men med vänner och familj som tar illa upp av att jag drar mig undan känns det näst intill omöjligt. Jag vill inte behöva be om tillstånd att leva mitt eget liv, och jag vill inte behöva be om ursäkt för hur jag vill leva det.

Jag tror att jag är tusen år äldre än jag var för en vecka sen. Det känns som att jag måste vara det, när jag inser hur många tankar jag har hunnit tänka, och hur mycket många av de tankarna har hunnit påverka mig. Allt ser inte ut som det har gjort, och långt ifrån allt kommer att vara likadant som det brukar. Men det är så det måste få vara, och jag börjar långsamt acceptera det. För att inte drunkna i tankar och känslor har jag försökt fylla tiden med saker att göra. Så jag har varit hos Malin på kräftskiva, hos Jenny och ätit tacos, hos Ande på film - och tekväll, med Mian på Skansen, hos Adde för terapi och kaffe, i stan på sushilunch med Denise, hos Julia på handboll - och spelkväll och på bilbingo ikväll med Adde och Kridden, Och så har jag simmat med Lollo, gymmat med Cissi och Jenny (och själv) och gått på långpromenader varje dag. Dessutom har jag bokat ett par dagar i Bollnäs hos Jennifer och Max i början på nästa vecka. Att inse hur många fina människor jag har omkring mig har hjälpt mig otroligt mycket, och någonstans vågar jag nästan tro att jag kommer att klara mig. Trots allt.

Jag vet inte varför jag inte bara kan må bra. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Så fort jag tror att saker och ting börjar ordna sig får jag höra att det ändå inte räcker, att det inte alls var så bra som jag trodde. Mitt hopp om bättring grusas sönder i takt med att tårarna rullar ner för mina kinder. Hur kan det vara så svårt att må bra? Den här gråa, tunga dimman som kommer och pressar all energi ur min själ gör mig livrädd. Jag vet inte om jag klarar en mörk sommar till. Jag är på riktigt rädd för vad som kommer att hända om jag måste ner i den där förvirrande spiralen igen, där jag inte ser varken ut eller in och där mina tankar blir som ankare av bly som drar mig allt längre nedåt. Jag vill bara vara glad. Jag vill kunna skratta åt saker, på riktigt. Jag vill vara bekymmersfri och jag vill vara glad över hur fint jag har det egentligen. Över allt vackert som finns i mitt liv. Men mest av allt vill jag bara slippa vara ledsen. Kan det inte bara få vara över snart? Är det aldrig min tur att må bra? Det kanske inte är det. Poängen är kanske att acceptera att mitt huvud aldrig helt kommer att vara på min sida. Men jag har väl inte förorat allt hopp än, och det kanske är därför det gör så himla ont. För att jag kämpar emot något som jag bara måste lära mig att leva med. Men jag vet inte hur man gör.

För varje dag som går känns det mer och mer som att mitt liv inte är rätt för mig just nu. Jag vet inte varför, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Men jag är inte lycklig. Imorse försökte jag komma på när jag senast var någorlunda bekymmersfri. Hösten 2010 var en sån period, en av de absolut bästa i mitt liv, men det bekymmersfria tog slut för ganska precis ett år sedan. Innan dess var nog sommaren 2007. Jag var ung, naiv och mådde bra. Mitt självförtroende var på topp, och folk i min omgivning märkte det. Allt jag ville göra gjorde jag, allt jag ville ha såg jag till att få. Inga krav på att vara en bra människa, bara förväntingar på att vara söt, rolig och rapp i käften. Det klarade jag alldeles utmärkt. Jag tror att jag har ett väldigt stort behov av bekräftelse, till stor del beroende på att jag ställer alldeles för höga krav på mig själv. Sommaren 2007 fick jag bekräftelse så att det räckte och blev över, och frågan är om inte det var en av anledningarna till att jag kunde må bra. Jag hittar inte den bekräftelsen utifrån idag, säkerligen på grund av att jag inte har det självförtroendet jag hade då. Så då måste jag alltså hitta den inifrån. Det är från mitt inre jag ska kunna få mig själv att lita på att det jag gör är bra. Men hur är det möjligt att göra det i den situation jag befinner mig? När alla runt omkring pluggar mer, tränar mer, skriver bättre på proven, sparar mer pengar, fixar bättre jobb. Hur ska jag kunna övertala mig själv att jag räcker till, när ingenting utifrån säger att det är så? Och hur ska jag kunna vara nöjd med det och den jag är, när jag gång på gång får höra att alla bara väntar på att jag ska börja må bra igen? Att jag ska bli mig själv igen. Att jag inte räcker till som jag är nu. Jag vill inte leva på det här sättet, jag vill inte bryta ner mig själv mer för varje dag som går. Det kan inte vara rätt.

Frekvensen på sinuskurvan som beskriver mitt liv är för dagen hög, och amplituden likaså. Nyss var mitt största problem vilken klänning jag ska ha på mig i helgen, och nu är det helt plötsligt svårt att förstå att jag kunnat reflektera över det ens ett ögonblick. Varför skulle det spela någon som helst roll hur jag ser ut på fredag? Varför skulle någonting spela någon som helst roll över huvud taget om jag inte får vara med dig.

Planet lyfte 0800 imorse, och landade i tid, så jag hann med sista halvtimmen på PUn och slipper komplettera. Bara bra. Släpade hem min packning när mötet var klart, och har sedan dess packat upp, betalat räkningar, städat lite och gjort andra pulshöjande saker. Nu sitter jag och häller i mig en kopp kaffe, ska alldeles snart ner till skolan för eftermiddagsföreläsningarna som står på schemat. Får se om jag ska träna ikväll eller om vi går förbi Skogis eller om jag pressar in både och. Borde plugga men jag tror att jag hoppar över det idag. Måste börja ta hand om mig själv, för det här börjar bli ohållbart.

Pratade lite med fröken Öhman häromdagen, om livet och om framtiden. Så småningom kom såklart regionaliseringen på tal, och vi kom väl båda två fram till att det i dagsläget lutar en del åt att dra sig ännu mer uppåt landet, till Luleå. Men så sa hon någonting som jag inte hade tänkt på innan, att om vi flyttar ifrån Umeå så lämnar vi inte bara alla underbara vänner utan också Iksu. Hur värdelöst? Iksu är liksom ganska awesome. Var där och klättrade igår, var där och simmade imorse och så fort jag går ut från dörrarna längtar jag tills jag ska få gå in genom dem igen. Det är så himla roligt att vara där, och det beror nog till stor del på att det finns oändligt många olika saker att variera sig med. När skulle jag annars ha provat att spela beachvolley? Eller att klättra eller att boxas? När skulle jag annars ha upptäckt hur roliga alla de sakerna är? Inte för att Umeå inte är bra annars, det är absolut inte det jag menar, men Iksu är verkligen en guldstjärna i kanten. Så idag har jag köpt en Iksu-mössa för att sprida mitt budskap!

Jag är alltså hemma igen. Det är skönt, och jag mår bra. Har varit ute i Skärgården i helgen för att fira mammas 50-årsdag, och det var riktigt fint. Men det har hänt mycket, och jag har tänkt mycket. Jag vet inte om jag vill komma någon vart med mina tankar, men de är en del av vem jag är och jag klarar mig inte utan dem. Vet inte om det alltid är bra att ha så nära till sina känslor som jag har till mina, men jag hade inte velat ha det annorlunda. Jag menar, förstå hur lätt det hade varit att kunna stänga av och inte bry sig ibland, men att gå miste om alla stunder när man känner så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen och när allt som finns i hela världen är just den känslan, det skulle göra mitt liv så mycket mindre. Jag vet att det är svårt att följa med i mina tankar ibland, men det är det för mig också. Hemligheten är att inte försöka förstå utan att bara låta sig föras framåt. Ibland dyker tankar upp som ger lite klarhet i en viss känsla, ibland inte. Det är inte det som är poängen. Jag vill bara vara så nära mig själv som möjligt, och då kan jag inte skjuta undan sånt hos mig som jag inte är säker på vad det är. Jag vill ha det långt fram i mitt medvetande, och om det där gör skada eller nytta är inte så viktigt. Bara det finns där. Jag kommer nog alltid vara en grubblare, men jag trivs med det. Jag trivs med att ha tankar som får mig att känna. Ofta är det tankar som inte lyfter mig uppåt, och jag kan förstå att det kanske verkar konstigt att välja att låta de tankarna ta så mycket utrymme. Men lika ofta är det tankar och funderingar som får mig att må bättre än jag gjorde innan. Det är bara det att de gånger jag mår bra är det inte lika tydligt att det också kommer från mina funderingar. Mina tankar drar inte ner mig själv mer än de lyfter mig uppåt. Det kanske kan vara bra att komma ihåg.

Kom på det, att det är ganska mycket som har hänt i mitt liv den senaste tiden. Ofattbart mycket, egentligen, fast man tänker som inte på det så ofta. Skulle skriva dit en rubrik till det här inlägget och insåg att så sent som den 17 november var jag på studiebesök på Sats med Ninni. Jag tror att det kanske var den femte gången i mitt liv dittills som jag varit på ett riktigt gym. Nu för tiden är jag på Iksu fem dagar i veckan, och det känns inte som att det räcker på långa vägar. Det här med att gymma visade sig verkligen vara mig grej, speciellt nu när jag har en sån fantastisk träningskompis som Jenny att slita med. Bara det är en ganska stor sak.