Jag vet inte varför jag inte bara kan må bra. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Så fort jag tror att saker och ting börjar ordna sig får jag höra att det ändå inte räcker, att det inte alls var så bra som jag trodde. Mitt hopp om bättring grusas sönder i takt med att tårarna rullar ner för mina kinder. Hur kan det vara så svårt att må bra? Den här gråa, tunga dimman som kommer och pressar all energi ur min själ gör mig livrädd. Jag vet inte om jag klarar en mörk sommar till. Jag är på riktigt rädd för vad som kommer att hända om jag måste ner i den där förvirrande spiralen igen, där jag inte ser varken ut eller in och där mina tankar blir som ankare av bly som drar mig allt längre nedåt. Jag vill bara vara glad. Jag vill kunna skratta åt saker, på riktigt. Jag vill vara bekymmersfri och jag vill vara glad över hur fint jag har det egentligen. Över allt vackert som finns i mitt liv. Men mest av allt vill jag bara slippa vara ledsen. Kan det inte bara få vara över snart? Är det aldrig min tur att må bra? Det kanske inte är det. Poängen är kanske att acceptera att mitt huvud aldrig helt kommer att vara på min sida. Men jag har väl inte förorat allt hopp än, och det kanske är därför det gör så himla ont. För att jag kämpar emot något som jag bara måste lära mig att leva med. Men jag vet inte hur man gör.