8 december - where your heart is
7 oktober - omtumlad.
Daisy!
Det känns redan tomt i stallet, och det kommer det göra länge. Vi kommer sakna dig, verkligen. Men att veta att du får komma tillbaka till ditt gamla hem, att veta att du ska få bli mamma nästa sommar, gör att det känns lite lättare. För jag kan inte tänka mig en bättre mamma, och jag kan verkligen inte tänka mig att någon skulle kunna få en sötare unge än du. Lycka till hjärtat!
pussilull
Rosen.
Det här är min lilla Ros. Hon gör mig alldeles varm om hjärtat när jag tänker på henne, och det bästa av allt är att hon är min. Världens bästa - min ängel!
pussilull
Hoppträning.
Lite variation i vardagen blev det den här veckan. Träning på tisdagen istället för imorgon, och för Tony André Hansen istället för Lena. Jag vet inte om jag kan säga att det gick så bra, men det var roligt iallafall.
Rikke, här kommer en liten kommentar om ditt hemspråk: Det är ett LÅTSASSPRÅK :D! Hahahaha, jag förstod typ ingenting och kände mig totalt efterbliven. Dessutom var grabben inte helt osnygg, så jag hade lite svårt att koncentrera mig på nånting utom hans leende.
Kontentan av det hela är att det blev en lite oseriös träning. Men jag lärde mig nya saker, fick massa ny inspiration och fick prata lite med min vän Maria! Sämre kan man ha det en tisdagskväll :)
Tålamod - en ryttares bästa vän (borde det heta)
pussilull
Konsten att tolka.
Vintern har kommit med snö och sol, och idag har jag varit ute fem timmar! Först gick vi ut till stallet, red ut på Rosa med Cis. Det blåste helt sjukt mycket och hästarna var vildingar! Gasade på banan, Daisy lekte fullblod!
Sen gick jag över till Fornboda och red Fille i ridhuset. Han är nog inte mycket större än Rosa, men ett ton mer häst att försöka rida ihop. Det gick bra tillslut, för att vara första gången iallafall.
Efter det spände vi på Lucy tolkselen, tog vår tusen år gamla, röda pulka under armen och gick till fältet på andra sidan rakbanan. Det var skitlänge sen jag tolkade, och tro mig, det är inte så lätt som det ser ut! Måste ha ramlat femtio gånger och tuggade mer snö än jag trodde var möjligt, men det var gaaalet roligt! Cissi trodde att hon är kung och skulle tipsa mig och Hedvig om hur man gör för att sitta kvar... Bullshit att sitta i skräddarställning, det är knäna som gäller! :D Man måste bara hålla linorna sträckta hela tiden, då gååår det! Lucan blev tokpigg och bockade som en galning, det sprutade snökockor som värsta kanonerna mot oss stackare i pulkan och jag har inte skrattat såhär mycket under ett dygn på väldigt lång tid!
Det blir fler gånger i vinter om jag får bestämma! :)
Mitt rum är grått.
Har funderat på att sätta upp mina rosetter på väggen igen. Mitt gråa rum kan behöva lite färg.
Dessutom saknar jag Myggan.
Känns på nåt sätt orättvist att dom ska ligga i en korg där ingen kan se dom. Efter allt hon gjort.
Brainshake.
Och Norge har nationaldag, grattis Norway! :)
Och Rebecca har namnsdag, grattis Bambi! :D )
Eller, jag är inte dum i huvudet, men jag har ont i huvudet. Lyckades rida omkull på terrängträningen idag, grattis som sagt. Så synd, för Rosa var mktmktmkt duktig innan! Första gången hon hoppade fält, och hon tyckte att det var så roligt! Klockren på vatten o torrgravar o häckar och bankar o allt. Det dumma var att när vi skulle hoppa den irländska banken så gick det lite för fort, så hon snubblade efter nerhoppet och slog en kullerbytta. Carro for åt fanders, men tack vare att min underbara häst verkligen gjorde sitt yttersta för att inte kliva på mig har jag klarat mig med en hjärnskakning och en lätt mörbultad höft. Kossan är också blåslagen, ont i vänster fram. Hoppas att det bara är ett slag eller en sträckning, och inget allvarligt, blir hon inte bra snart vet jag inte vad jag gör. Lilla gumman! Hade sönder Whitakerhjälmen också, bara att lägga upp 3 lax o köpa en ny. Härligt...?
Inte så lyckat att mamma såg volten heller, den var (enligt henne) typ slutet på min fälttävlanskarriär. Fast, det löser vi lite senare. Hoppas jag.
Jaja, resulterade iallafall i att jag inte får rida på ett par dagar och att jag inte får segla i helgen och att jag inte får lämna gården ikväll. Lyckat!
(Nån som uppfattade den bittra tonen i min röst?)
Tallents Charity
Den där utnötta frasen, om att känslan när man blir ett med hästen slår allt annat i världen, det är bland det mest sanna som jag känner till. För mig är hästarna lika viktiga för min överlevnad som syre är. Det är ett faktum.
Oavsett hur omotiverad jag kan vara att gå ut till stallet en kall novembereftermiddag när det blåser småspik och hästarna har intorkad lera på hela kroppen. När man med stelfrusna fingrar ska traggla öppna och sluta på en häst som helst av allt bara vill slå upp huvudet och släpa bekbenen tre meter efter sig. När iskalla tår exploderar av smärta i ett par trånga jodphurs för att sen ramla av när man hoppar av hästen för snabbt. Oavsett allt det så är hästarna en del av mitt liv, och kommer alltid att vara.
Och trots allt slit och alla uppoffringar man gör för sina fyrbenta vänner, så kommer stunder som gör att det har varit värt varenda minut av den tid man lagt ner. Efter regn kommer solsken. Dagens träning var minst sagt en solskenshistoria.
Idag hoppade jag utomhus för första gången på henne, och hon blev tokig. Inte sådär dumtokig, utan bara knäpp i huvudet av att allt var så stort och av att hon kunde springa fort utan att det var massa dumma ridhusväggar i vägen för henne. Hennes röda långa öron var spetsade rakt fram hela tiden, och man kände hur hon laddade och tog i varje gång jag styrde mot ett hinder. Känslan är totalt obeskrivlig, jag vet inte vad man kan jämföra den med. Det är som att man plötsligt får dubblet så mycket energi som man hade innan, som att man blir dubblet så stark och dubbelt så snabb. Tillsammans är man starka.
f. 1998
e. Carmel Head xx ue. Tango
imp. England
Och Maria, efter gymnasiet drar vi iväg du och jag. Till Nya Zeeland eller USA eller Australien, och bara rider och lever livet. Vad säger du om det? :D