Det här med att ställa klockan tidigt en söndag för att åka iväg och rida när det är minus 21 grader och fortfarande mörkt ute och att älska det! Att tappa känseln i tårna efter bara några minuter trots vinterkängor, dubbla sulor och värmeinlägg, och ändå sitta med ett stort leende på läpparna för att hästen man har under sig är tokpigg av kylan och frustar med sin mule som är alldeles täckt av frost och bara vill framåt. Att sitta med ögon som knappt går att öppna efter en lång, snabb galopp i skogen för att tårarna från fartvinden fryser till is på en gång och känna hjärtat slå i bröstet när man trots det får syn på tre älgar alldeles vid vägkanten. För mig är det glädje och lycka och att känna att jag lever. Det är att hitta hem, och att älska det.