Det är som de säger; "En gång hästbiten, alltid hästbiten". Jag är stolt över att vara en diagnostiserad hästnörd! 

Den där utnötta frasen, om att känslan när man blir ett med hästen slår allt annat i världen, det är bland det mest sanna som jag känner till. För mig är hästarna lika viktiga för min överlevnad som syre är. Det är ett faktum.

Oavsett hur omotiverad jag kan vara att gå ut till stallet en kall novembereftermiddag när det blåser småspik och hästarna har intorkad lera på hela kroppen. När man med stelfrusna fingrar ska traggla öppna och sluta på en häst som helst av allt bara vill slå upp huvudet och släpa bekbenen tre meter efter sig. När iskalla tår exploderar av smärta i ett par trånga jodphurs för att sen ramla av när man hoppar av hästen för snabbt. Oavsett allt det så är hästarna en del av mitt liv, och kommer alltid att vara.
Och trots allt slit och alla uppoffringar man gör för sina fyrbenta vänner, så kommer stunder som gör att det har varit värt varenda minut av den tid man lagt ner. Efter regn kommer solsken. Dagens träning var minst sagt en solskenshistoria.

Idag hoppade jag utomhus för första gången på henne, och hon blev tokig. Inte sådär dumtokig, utan bara knäpp i huvudet av att allt var så stort och av att hon kunde springa fort utan att det var massa dumma ridhusväggar i vägen för henne. Hennes röda långa öron var spetsade rakt fram hela tiden, och man kände hur hon laddade och tog i varje gång jag styrde mot ett hinder. Känslan är totalt obeskrivlig, jag vet inte vad man kan jämföra den med. Det är som att man plötsligt får dubblet så mycket energi som man hade innan, som att man blir dubblet så stark och dubbelt så snabb. Tillsammans är man starka.







Och Maria, efter gymnasiet drar vi iväg du och jag. Till Nya Zeeland eller USA eller Australien, och bara rider och lever livet. Vad säger du om det? :D

pussilull