Jag är alltså hemma igen. Det är skönt, och jag mår bra. Har varit ute i Skärgården i helgen för att fira mammas 50-årsdag, och det var riktigt fint. Men det har hänt mycket, och jag har tänkt mycket. Jag vet inte om jag vill komma någon vart med mina tankar, men de är en del av vem jag är och jag klarar mig inte utan dem. Vet inte om det alltid är bra att ha så nära till sina känslor som jag har till mina, men jag hade inte velat ha det annorlunda. Jag menar, förstå hur lätt det hade varit att kunna stänga av och inte bry sig ibland, men att gå miste om alla stunder när man känner så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen och när allt som finns i hela världen är just den känslan, det skulle göra mitt liv så mycket mindre. Jag vet att det är svårt att följa med i mina tankar ibland, men det är det för mig också. Hemligheten är att inte försöka förstå utan att bara låta sig föras framåt. Ibland dyker tankar upp som ger lite klarhet i en viss känsla, ibland inte. Det är inte det som är poängen. Jag vill bara vara så nära mig själv som möjligt, och då kan jag inte skjuta undan sånt hos mig som jag inte är säker på vad det är. Jag vill ha det långt fram i mitt medvetande, och om det där gör skada eller nytta är inte så viktigt. Bara det finns där. Jag kommer nog alltid vara en grubblare, men jag trivs med det. Jag trivs med att ha tankar som får mig att känna. Ofta är det tankar som inte lyfter mig uppåt, och jag kan förstå att det kanske verkar konstigt att välja att låta de tankarna ta så mycket utrymme. Men lika ofta är det tankar och funderingar som får mig att må bättre än jag gjorde innan. Det är bara det att de gånger jag mår bra är det inte lika tydligt att det också kommer från mina funderingar. Mina tankar drar inte ner mig själv mer än de lyfter mig uppåt. Det kanske kan vara bra att komma ihåg.