Har blivit alldeles paranoid. Tror att allt är värre än det är, ser faror och smärta överallt. Sent igår kom en snubbe fram till mig på bussen, sparkade mig på foten och sa att jag var söt. För det första var det en lögn, jag satt rödgråten med smink i hela ansiktet och stirrade tomt framför mig. För det andra var det sjukt obehagligt eftersom han hade följt mig sen jag hoppade på bussen, stått och pekat på mig under hela bussresan och ställde sig upp för att hoppa av när jag tryckte på stoppknappen. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli överfallen, ensam i spöregnet, och tänkte något efterblivet som "jag har verkligen inte energi att deala med en våldtäkt nu". Men ur regnet kommer en räddande ängel, och den andra människan vänder och går iväg.

Det kanske aldrig var någonting, men jag har förlorat min förmåga att våga tänka "det är nog ingenting" när jag känner lukten av fara i luften.