Jag tror att jag är tusen år äldre än jag var för en vecka sen. Det känns som att jag måste vara det, när jag inser hur många tankar jag har hunnit tänka, och hur mycket många av de tankarna har hunnit påverka mig. Allt ser inte ut som det har gjort, och långt ifrån allt kommer att vara likadant som det brukar. Men det är så det måste få vara, och jag börjar långsamt acceptera det. För att inte drunkna i tankar och känslor har jag försökt fylla tiden med saker att göra. Så jag har varit hos Malin på kräftskiva, hos Jenny och ätit tacos, hos Ande på film - och tekväll, med Mian på Skansen, hos Adde för terapi och kaffe, i stan på sushilunch med Denise, hos Julia på handboll - och spelkväll och på bilbingo ikväll med Adde och Kridden, Och så har jag simmat med Lollo, gymmat med Cissi och Jenny (och själv) och gått på långpromenader varje dag. Dessutom har jag bokat ett par dagar i Bollnäs hos Jennifer och Max i början på nästa vecka. Att inse hur många fina människor jag har omkring mig har hjälpt mig otroligt mycket, och någonstans vågar jag nästan tro att jag kommer att klara mig. Trots allt.