För tredje morgonen i rad sitter jag vid frukostbordet utan att få i mig mer än ett par klunkar te. Ett konstant illamående har parkerat i mitt inre, tillsammans med någonting som skulle kunna vara en stor, svart, vass sten. Nervositeten över att jag måste ta mig ut till Arlanda för att kunna ta mig ett enda steg längre hjälper inte till. Platsen, som redan sedan tidigare har varit förknippad med avsked och jobbiga stunder, har nu blivit en avgrund av sorg som jag är livrädd att ramla ned i. Ensam finns det inte en chans att jag tar mig upp. Tankarna har de senaste dagarna varit min absolut värsta fiende, och att bara föreställa mig hur jag kommer att tänka när jag måste parkera utanför terminal 4 gör mig skakig. Jag vet inte om det kommer att gå.

Tusentals frågor utan svar och ett hjärta splittrat i så många bitar att jag inte kan räkna dem. Jag vet inte ens om jag vill att det ska gå.