Jodå, än finns det hopp. 

Har alltså flyttat upp till Luleå, där jag numera tillochmed är skriven. Cyklar till skolan/sjukhuset varje måndag till fredag och har hittills överlevt fyra och en halv vecka, varav två på klinik (kardiologen, närmare bestämt). Sjukdom och lite annat (lättja) har hindrat mig från att skaffa gymkort, så jag ligger efter med träning och allt därtill, men jag har varit ute till en av mina roomies medryttarhästar och ridit ett par, tre gånger. Jobbar på att hitta något att rida lite mer seriöst/regelbundet, men det tar sin lilla tid. Funderar på om det ska räcka med hästar, eller om jag ska sälja min nyvunna årskort på dyra gymmet StiL och köpa ett årskort på billiga gymmet Fitness 24 och ett terminskort på klättringsplacet i stan och ändå få pengar över till nya ridbyxor, eller hur jag ska göra annars. Vi får se. 

 

Bor som sagt med tre människor som går två terminer över mig (alltså termin åtta), i en tvåvåningslägenhet 5 minuters cykelfärd från sjukhuset. Det fungerar förvånansvärt bra än så länge, men det är äl bara en tidsfråga innan jag börjar störa mig på något. Brukar vara bra på att göra det. Men mitt lilla, värdelöst planerade rum är riktigt fint och jag har ett stort fönster och jag kan cykla till skola och jag betalar jättelite och jag har tillgång till bil och bussen går precis här utanför och jag är nära naturen, så jag tror att jag stannar här ett tag. Om jag får.

 

Har hunnit ner till Umeå två gånger. En med familjen, när den var här och hjälpte mig med flytten första helgen jag var uppe, och en själv. Det är svinkul att komma ner, men jag blir lika förvånad varje gång jag tänker på Umeå. Det är som att min hjärna helt har bestämt sig för (och accepterat för den delen) att min Umeåtid är förbrukad, så jag känner ingen jobbig längtan ner det fastän jag tycker att jag borde göra det. Umeå har liksom levererat stort hela tiden jag bodde där, på nästan alla plan. Men jag tror att jag, åtminstone nästan, var färdig där. Nu är Luleå nästa stora äventyr (även om det just för stunden inte känns så äventyrigt), och det enda jag verkligen saknar med Umeå är alla fina människor jag lämnade kvar. Tursamt nog är dom ju just det, kvar, och det har jag stora planer på att utnyttja. 

 

Men det är fina människor i min "nya" klass också. Vi är ett halvudda gäng, men vi har redan styrt en trevlig kick-off ute vid Mikaelas sommarhus i Piteå, och jag har en känsla av att vi har haft tur när vår grupp sattes samman.

 

Ja, jag tänkte väl egentligen mest säga att jag lever. Så med det sagt: god afton.