Det ligger nog mer i vad Andree sa till mig häromdagen än jag trodde. Jag tycker inte om att vara ensam. Sen han åkte härifrån för drygt ett dygn sedan har jag gång efter annan fått trycka tillbaka gråten som ligger och lurar. Inte för att jag är speciellt ledsen, men för att jag känner mig lite trasig. Som att han fattas mig. Varje fin sak jag ser önskar jag att han också kunde få se, tillsammans med mig. Varje gång jag råkar tänka på något han sagt eller något vi gjort hugger det till lite i mitt hjärta. Jag önskar att han var här, helt enkelt.

Men jag har tur ändå, för jag har fått bo hos Hannas kusin och company, vädret är underbart och nu ska jag äntligen gå och möta upp Kridden och Hanna igen. Äntligen, sant mitt ord!