När jag vaknade igår morse hade jag den där krypande känslan av rastlöshet i kroppen som förpestar allt man ska göra. Den som får allt man tar sig an att tappa sin skönhet för att man inte uppever det, utan bara trampar oroligt på stället och väntar på att dagen ska börja "på riktig". Eller nåt. Hur som helst så tänkte jag att jag skulle bli av med den, så jag tog gräsklipparen, pluggade i musiken och satte igång med de nya mattorna. När det var klart var det dags för att pressa undan stressen ytterligare med den dagliga motionsrundan, och det som var tänkt till en rask promenad på trekvart blev istället en milslång runda på 56,40 minuter. Kanske ingen kanontid, men jag lunkade på hela vägen, benhinnorna höll och magen var på min sida. Med tillägget att det är andra gången på fyra år jag springer en mil är jag riktigt nöjd. Och rastlösheten försvann, sanna mina ord. Sen målade vi halva förrådet, och igår kväll var vi hemma hos Stålbergs och myste i ladan med svingod mat och extremt många värmeljus medan regnet dränkte heden. Nu har vi varit ute och gått 5.5 kilometer, och ska fortsätta med målningen. Livet på landet är ganska najs, om man tillåter sig att njuta av det.