Det är verkligen alldeles för sent för att plugga, och ändå sitter jag här och försöker förstå skillnaden mellan olika typer av hyperparatyreoidism. Men det börjar bli dags att runda av för idag, man måste ju hinna sova åtta timmar innan nästa avsnitt av Mystieriet på Greveholm. Ska bara ut i vinterkylan och hämta in sista maskinen tvätt, som förhoppningsvis har torkat vid det här laget.

En annan sak jag har tänkt mycket på den sista tiden är hur glad jag är att jag har en kropp som fungerar. Visst, jag har lite klena benhinnor och min handled är lite smått trasig. Och jag börjar tro att jag har någon form av ansträngningsastma. Men ändå. Jag lägger på några kilo till på bänkpressen, och mina muskler jobbar det där lilla extra för att jag ska kunna pressa stången hela vägen upp. Jag krampar i magen när jag är på den 18e repetitionen på brutalbänken, så andas jag ut, fokuserar och helt plötsligt tar jag mig all the way upp till 20. Jag sitter på spinningcykeln och tror att jag håller på att nå gränsen för vad jag klarar av, och så kämpar hjärtat på ännu lite mer för att höja pulsen några slag till och så klarar jag av att hålla ut hela vägen in i mål. Det är helt fantastiskt och jag älskar det! Heja kroppen!