Solen tittade fram en liten stund idag på dagen, och helt plötsligt vägde jag en höstdepression mindre. Men ser på allt med andra ögon, världen får ett nytt ljus.

Jag orkar inte med mer grått, mer mulet och mer duggregn. Ändå längtar jag inte iväg. Jag längtar inte efter något. Jag är bara likgiltig. Jag läste någonstans att motsatsen till kärlek inte är hat, utan likgiltighet. När man inte bryr sig tillräckligt för att hata, när man inte bryr sig alls. Måste samla ihop mig snart, måste börja bry mig. Kanske göra något kul, eller bara komma på något tillräckligt bra för att det ska skrämma iväg molnen i mitt huvud. Så min egen sol kan lysa upp min värld lite, igen.