Tolvslaget är passerat och spöktimmen är i full gång. Alla stackars små barn på Stora Wäsby gård ligger väl i denna stund och försöker skaka bort minnena av den hemska spökpromenaden tidigare ikväll. De som tidigare kaxat upp sig, och sagt att det där med spöken - det är inget som skrämmer oss, blev bleka i ansiktet och ropade på hjälp när de blev jagade längs stigarna av alla monster och spöken. Det var lite roande att se, men tillochmed jag tyckte synd om dom stackars små ungarna emellanåt. Och dom som var tuffa nog att inte gråta bland alla läskiga varelser i skogen trillade tårarna ändå nerför kinderna på efteråt, när vi tittade på den teckande verisonen av Black Beatuy uppe på övervåningen.
På mig rann salta droppar längs hela ansiktet, och kletade ut mina fina spök-makeup (som förövrigt förtfarande sitter på).

Dessutom var Hedvig där, och vi fick pussa på henne!