En svacka.
Det är vad jag har kommit in i. Jag vet inte varför, för ingenting har egentligen förändrats utan allt är som det brukar. Allt är som det ska. Ändå känns ingenting rätt.
Jag är hyperkänslig för det mesta och tar åt mig för saker jag normalt inte ens skulle komma ihåg i två sekunder. Folk kommer åt mig och jag tar personligt illa upp fast jag vet att jag inte borde, och allt som inte går enligt min plan känns som små svek riktade rakt mot mig. Jag kan inte uppskatta det jag har på samma sätt som jag gjort tidigare, börjar ta saker och ting för givet, saker som verkligen inte är för givet. Ändå får jag för mig att dom alltid kommer finnas där för mig, hur jävligt jag än beter mig. Så är det inte.
Skolan känns som en mörk tygpåse runt mitt huvud. Jag kan andas, men det blir jobbigare och jobbigare för varje andetag och jag vet att syret snart kommer ta slut. Paniken som påsen orsakar får mig att hyperventilera, och kvävningen går allt fortare. Det liksom svindlar i huvudet när jag tänker på att jag måste gå dit. Jag. Vill. Inte.

Oftast är allt som vanligt och det värdesätter jag högt, men det är perioderna där emellan jag bara vill radera ut från mitt liv. Undrar vad det beror på, varför man stundtals är hög på bara livet och nästa sekund vill lägga sig på sängen och gråta för att man råkar sparka stortån i en tröskel eller inte får svar på ett sms i samma stund som man skickade iväg det.

Faan.