Idag är jag + ankare = sant i 7 månader. Det är 7 månader sen Zinken, sen den mest fantastiksa dagen i mitt liv. Känns som en evighet sen samtidigt som det kunde varit igår. Har haft ankaret på armen sen dess, med ett uppehåll två veckor över nyår, annars troget ifyllt vecka ut och vecka in. 7 månader med en symbol för hopp så nära. Det känns tryggt på något sätt, att kunna titta ner på sin högra underarm och se den lilla avbilden utgöra en skarp kontrast mot sin vinterbleka hyn.
Mina älskade älskade klasskamrater måste på något underligt sätt uppfattat att jag uppskattar ankare, så idag ropade Julia att jag skulle komma till the Crew som satt samlade med små fåniga leenden på läpparna på bänken i k-korrídoren. Med ett smile som kunde lyst upp den mörkaste vinterdag drog Rikke upp ett paket och räckte fram. 'Till lilla mej', tänkte jag och drog snabbt upp pappret.

Det var ett halsband. Med ett  A N K A R E  på. Jag ska ha det på mig hela tiden. Ju närmare hjärtat desto bättre.

pussilull