Nu kommer ett sånt här deppigt och tugnt och jobbigt "jag-tycker-synd-om-mig-själv-inlägg". Need to write some things down. Metaforiskt mestadels, men ni som vet kommer förstå.

---

Ibland funderar jag på om det inte vore lättare att vara en robot, utan känslor. Fanfanfan för känslor, som Thåström skulle ha sagt. Har varit helt sjukt emotionell i ett dygn nu, tänkt värsta mycket och så. Pratat mycket också; tack för att ni förstår. Tack för att ni orkar försöka förstå. Det betyder jättemycket för mig. 
           
Mitt liv har varit så himla bra nu, allt har funkat, inget har krånglat speciellt mycket. Jag har gått omkring och varit lycklig genom att bara vara, förstå hur få förunnat det är! Det är därför vill jag egentligen inte klaga. Men jag gör det iallafall, sån är jag...

Utan att jag har märkt det har jag lyckats såra människor som betyder mycket för mig, vissa mer än andra. Tro mig när jag säger att det inte var meningen! Det var det inte, det bara..., blev såhär. Det är ingen bortförklaring, jag skulle ha tänkt på saker och ting tidigare. Men det hade inte ens fallit mig in att det skulle kunna bli såhär, såhär fel. Har ingen aning om hur jag ska kunna ställa allt till rätta. Har ingen aning om hur allt ska bli som förr. Förlåt.

pussilull