Mina försök att "gå vidare" går ungefär lika bra som det gör för mig att förstå vad det ens betyder. Hur jag än vrider och vänder på det blir det som att det innefattar att jag ska glömma, och det är varken aktuellt eller möjligt. Jag är inte intresserad av att glömma, och så enkelt är det. Jag lever på mitt liv, gör precis så gott jag kan och försöker fatta beslut som är åtminstone med lite god vilja skulle kunna ses som rationella. Däremot har jag inga som helst planer på att lägga energi åt att "lämna det här bakom mig" - men tack för tipset. Ett jävla skämt är vad det är. Som att jag är så pass korkad att jag skulle kunna lura mig själv att det här inte har hänt, eller att jag är mindre ledsen, mindre sorgsen, än jag är. Jag kan tvinga mig själv att gå framåt, men jag varken kan eller vill ljuga för mig själv. Vad skulle det tjäna till?

Sanningen är att jag är lämnad av den enda människa jag vill leva med. Sanningen är att det gör ondare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, och sanningen är att klumpen i mitt bröst jag numera lever med dygnet runt inte blir mindre för att jag låtsas att den beror på något annat. Sanningen är att jag klarar mig, precis som jag vet att jag kommer att klara mig i framtiden också, även om jag måste klara mig i en situation som jag inte själv har valt och som jag inte alls står bakom. Men sanningen är också att jag inte kan sluta hoppas. 

 

Åkte till gymmet idag, för första gången på en månad. Det enda syftet var egentligen att jag inte klarade av tanken på en kväll ensam i mitt rum, så jag följde med på ett pass. Två saker slog mig när jag var där. Det första var att jag inte alls tyckte att det var roligt, och att jag inte för mitt liv kunde bry mig om att försöka ta mer i vikt än någon annan eller ens orka genomföra alla repetitioner. Det är inte likt mig. Det andra var att jag när jag gjorde utfall helt plötsligt befann mig på en solvarm gata i Höllviken, när jag gjorde dips gjorde jag det mot våra trämöbler ute i syrenberån på Alby och när jag gjorde situps låg jag på vardagsrumsgolvet på Gotland. Tre gånger började jag gråta under passet. Tre gånger hoppades jag att ingen såg att det inte var svett som rann längs mina kinder. Så alltså, det andra som slog mig var att jag förknippar träningen mer med dig än vad som är sunt för mig att utsätta mig för så som jag mår just nu. Vad det innebär vet jag inte än, men det var tungt. Ytterligare en sak som jag har tyckt så otroligt mycket om verkar ha valt att försvinna från mitt liv.