Iskalla tår men ingen att värma dom mot. Ibland tror jag att jag håller på att bli tokig.

Om du visste hur mycket det finns jag vill prata med dig om. Hur mycket jag vill berätta, diskutera, fråga. Inte för att jag måste, eller för att det egentligen förändrar någonting. Men för att jag vill. För att jag saknar dina kloka tankar och dina infallsvinklar som, allt som oftast, fick mig att se ytterligare dimensioner av det jag funderade på. Jag känner mig platt utan dig. Platt och helt utan djup. Och jag undrar om det måste vara så. Om det är meningen, eller om det åtminstone finns någon mening med det. Jag undrar om det är någonting övergående, eller om det är ett kroniskt tillstånd. Tankarna skrämmer mig. Ensamheten också. 

Jag kämpar med näbbar och klor för att hålla mig ovanför ytan, och med det tror jag att jag lyckas. Jag kommer att klara det här, det är jag säker på. Men det blir inte som jag vill. Det är inte som jag vill. 

 

Du kanske hade rätt den där gången. Jag kanske är död inombords.