Jag har inte skrivit ett ord på två dagar nu och jag känner redan hur tankarna trasslar ihop sig inom mig. Jag kanske aldrig insåg hur mycket lättare det verkligen blir att få struktur när jag tvingar mig själv att bygga ord och meningar av allt det där som rör sig i huvudet. Men det hjälper, för det gör så att kaoset går att överblicka. Tragiskt nog kunde jag inte förstå detta förrän nu, när jag inte skrivit på ett tag. Jag verkar inte vara speciellt snabblärd på temat "du vet inte vad du har förrän du har förlorat det". Skönt att veta.

Kanske ska poängtera att majoriteten av allt jag skriver är sådant som jag raderar innan jag publierar inläggen, så förstår jag om det som blir kvar inte ger intrycket av att vara till mycket hjälp med att reda ut mitt liv. Vid närmare eftertanke så vet jag inte om jag reder ut någontig alls, ens för egen del. Mitt liv är väldigt outrett, väldigt ouppklarat, oavsett hur mycket jag skriver. Och jag är fortfarande fruktansvärt trasig.

 

Jag är en liten människa. Obetydlig på jorden och med ytterst liten total betydelse för världen i stort. Jag har högst begränsad livserfarenhet och jag vet egentligen väldigt lite. Men en sak vet jag, och för varje dag som går så känner jag det mer och mer. Hur mycket jag än försöker få mig själv att tvivla, hur mycket jag än provocerar och hetsar så ändrar inte det alls på det. Så en sak vet jag, och det är min trygghet i den här röran.