Igår var det vårdagjämning. Det ska tydligen betyda att från och med idag kommer dagarna att vara längre än nätterna. Det ljusa kommer att vara mer än det mörka. Jag hoppas att jag kan översätta det till mitt liv, på något sätt. Jag hoppas att jag kommer att få bli lite mer ljus för varje dag, och att jag lagom till sommaren är som nätterna i Norrbotten. Ljusa och vackra och inte alls oroliga att mörkret ska nå dom. 

 

Jag läste en dikt idag. En dikt om kärlek och andra känslor. Jag kände igen mig väldigt mycket i det som stod, och det gjorde både ont och gott på samma gång. Det är lika delar kärlek och sorg som fyller mitt hjärta, men det vet jag att jag redan har sagt. 

 

Själv fortsätter jag mitt brev. Det blir längre och längre men jag bryr mig inte om att läsa det jag skrivit. Jag kanske gör det någon gång, om jag känner att det har blivit färdigt. Jag kanske till och med postar det, så att du får läsa det. Men om jag ska vara helt uppriktig så påminner mitt brev väldigt mycket om den där dikten. Det känns skönt, och ett litet lugn har försökt slå sig in i mitt bröst. Jag ska göra mitt bästa för att låta det få vara kvar där.