Någonting slog mig precis. Jag började alldeles nyss sjunga när jag stod och lagade mat, men slutade av mig själv efter bara ett par ord. Jag kände inte igen min röst, och jag insåg att jag inte har sjungit för mig själv sen det hände, någonting jag annars gör mest hela tiden. Och det som gjorde mig mest ledsen var att jag slutade för att jag kände att jag verkligen inte ville sjunga, och inte för att det lät konstigt.

Det är dom där sakerna som gör att jag vet att jag mår dåligt. För situationen är inte på nivån att jag går omkring och gråter på sjukhuset, eller bara ligger i min säng och stirrar in i väggen. Men att jag inte vill sjunga längre, och att jag inte ens log när Tallis gnäggade åt mig för första gången, det är nästan ännu mer skrämmande. Jag har på något märkligt sätt gått från att ha världens största känsloregister och ett nästan lika stort åsiktspanorama till att inte bry mig. Jag är likgiltig gällande det mesta, och vill bara att tiden ska gå så att jag någon gång får vakna upp och inse att jag ser tillbaka på den här tiden. För jag är vansinnigt trött på att vakna upp och bli medveten om att jag fortfarande är mitt i den här soppan som någon har bestämt ska föreställa mitt liv. 

Jag vill inte vara likgiltig. Jag vill bli svinglad när bussen kommer i tid och irriterad när matlådan inte blev lagom varm och känna mig som en kung när jag lyckas göra rena byten på diagonalen i ridhuset, för allt det där är jag. Framför allt vill jag komma på mig själv med att stå och sjunga någon fånig Abba-låt när jag steker min blodpudding eller står i duschen, gärna med en stekspade eller duschhandtaget som mikrofon och den andra armen sådär löjligt böjd som den alltid blir av sig själv när jag får feeling. 

Jag tror poängen är att jag längtar efter att må bra, men jag vet inte säkert.