Två veckor. Två hela veckor har gått och jag trodde att jag skulle ha börjat läka. Men jag inser mer för varje dag som går, att jag nog inte kommer att göra det. Inte förrän den här situationen på något sätt reds ut. Jag vet ju inte vad det är meningen att jag ska hålla på med. Ska jag bryta ihop och försöka gå vidare, eller ska jag samla mig och försöka må så bra som möjligt? Eller ska jag bara ge upp? 

 

Det var svårare än jag trodde att det skulle bli, att komma tillbaka hit. För även om jag har försökt hjälpa mig själv genom att inte behöva bli påmind om allt hela tiden så kommer jag inte ifrån känslan som sitter i de här väggarna. Att gå och lägga mig i den här sängen har alltid betytt att jag får säga godnatt. Nu tror jag inte att jag får det längre. Men jag undrar hur du har det. Jag undrar hur din dag har varit. Tusen gånger om dagen tänker jag på dig, varje gång med lika delar kärlek och sorg i bröstet. 

 

Sen Putin på det, och rädslan över att världen håller på att kollapsa mitt framför ögonen på oss. Men jag vet inte vem jag ska prata med det om.