Inatt drömde jag en hemsk dröm. En vidrig mardröm. Men någonstans måste jag ändå ha varit medveten om att det var en dröm, för när jag vaknade gjorde jag inte det med den där känslan av ångest jag alltid har när jag har drömt en mardröm. Ångesten kom ögonblicket senare, när jag insåg att drömmen är det som har blivit min verklighet. Jag är ensam. 

 

Jag försöker leva på mitt liv som vanligt. Le mot folk, säga att allt är okej och att jag klarar mig. Det är såklart fullständigt skitsnack, för ingenting är okej. Jag kan inte ens vara arg. Det går inte. Jag är bara otroligt ledsen. 

 

Flera gånger om dagen kommer jag på mig själv med att påbörja ett sms i mitt huvud, för att berätta något jag har hört eller sett eller tänkt, och varje gång sköjler en våg av sorg över mig när jag inser att jag inte har rätt att börja det jag vill skriva med "Hej hjärtat". Så jag låter telefonen ligga kvar i fickan.