Det är verkligen mycket nu, med allting. Mycket oönskat som letat sig in i mitt liv. På många plan och på många sätt. Alldeles för mycket. Men ibland lyckas jag jobba till mig lite distans, tillräckligt mycket för att stanna upp och andas några djupa andetag så att jag orkar forstätta en liten stund till.

 

Användandet av uttrycket "det finns folk som har det värre" har alltid varit väldigt svårt för mig att få en känsla för. Å ena sidan tycker jag att det är totalt tappat. Vad har någon annans livsöde med mina vardagsproblem att göra? Över huvud taget ingenting. Å andra sidan kan det ge mig styrka att veta att vi, den mänskliga arten, är segare än att vi utan kamp låter oss besegras av känslor som sorg och förtvivlan. Att se människor slåss mot sina kroppar med sina kroppar i en konstant och stenhårt slag för att överleva, trots att de vet att matchen är avgjord redan på förhand och att det enda de vinner om de går segrande ur striden är lite extra tid, sådant kan göra mig så ofantligt ödmjuk. 

 

Vi är bra puckade alltså, som inte tillåter oss att må bra när vi faktiskt har möjligheten att göra det. Istället ska det väntas tills allt går åt helvete innan vi inser att det nog var ganska bra, det där vi hade. Så ibland kan åtminstone jag behöva höra och prata om de där som "har det värre", bara för att få lite perspektiv.

 

17 januari 2011 var en fantastisk dag, när man tänker efter.