Alltså jag är så sönder i huvudet just nu, och jag kan inte helt komma fram till hur jag ska göra för att skapa ordning ur allt kaos. Ska sanningen fram är jag inte i närheten av att komma fram till någonting över huvud taget, men jag vet inte hur mycket den sanningen hjälper mig framåt, så jag lägger den lite åt sidan.

Har som sagt slut på idéer om hur jag ska sortera mina tankar, så det här blir lite utav ett experiment. Vem vet, det kanske hjälper att skriva av sig.

Ni som känner mig vet att jag kan vara ganska komplex. Att jag emellanåt är relativt okomplicerad men att det kommer perioder när det är svårt att förstå hur jag fungerar. Jag menar riktigt svårt. Problemet är att det är lika svårt för mig. Jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till mig själv. Det ironiska är, att hade det varit någon av er som mådde som jag gör nu, hade jag förmodligen haft ganska bra saker att säga. Vettiga saker, som nog hade kunnat hjälpa er att sortera era tankar. Men när jag försöker säga de här sakerna till mig själv går jag i något slags baklås, och ingenting når fram. Jag vet att jag gör det här större än det är och att jag borde ha tillräckligt mycket typ, hjärnkapacitet för att hantera de här situationerna bättre än jag gör. Jag är fullständigt medveten om det, men jag vågar nästan påstå att det gör det hela värre. Jag blir så fruktansvärt trött på mig själv, för jag vet att det enda jag åstadkommer när jag är såhär är att jag förstör för mig själv och för folk runt omkring mig. Jag blir trött för att jag helt och fullt förstår, och ändå inte förmår mig själv att skärpa till mig och bara växa upp lite. Jag menar, så svårt kan det ju omöjligt vara. Och ändå är det det.

Så då är det alltså tid jag ska ge det. För om tillräckligt mycket tid går kanske jag blir mig själv igen. Vad fint, verkligen. För det är väl varje människas högsta önskan, att slösa bort sin tid med att gå omkring och må dåligt över problem som man har varit med och typ, konstruerat i sitt huvud på helt snevridna grunder. Klart att det bottnar i någonting men det är så jävla typiskt mig att ta en sak, göra det till någonting värre än det är och sen bygga vidare så att det bryter ner mer och mer ju längre tiden går. Det är så helvetiskt självdestruktivt och jag önskar nästan att jag var för efterbliven för att förstå att det jag gör bara sabbar för mig själv. Så att jag iallafall kunde få tro att jag hanterar det här någorlunda bra så att jag inte som världens sämsta bonus behövde dras med ångesten över att jag gör allt värre. Att jag gör allt värre genom att vara jag. Genom att inte vara en bättre version av mig själv.

Jag vet att det går över. Mer eller mindre kommer det här att lägga sig och jag kommer kanske, om jag har tur, att kunna tänka på det utan att känna speciellt mycket alls. Det svåra är att jag just nu inte har tid att ge, och det är stressande, för det är nog det enda jag kan göra. Ge det tid alltså.

Nej, jag önskar verkligen att jag kunde vara lite mindre jag och lite mer... bra, just nu. Som sagt, hade jag kunnat ta en paus från mig själv hade jag gjort det. Det är nämligen jag som är problemet.