Rudbeck. Ett avslutat kapitel i mitt liv. Men jag vill inte. Jag vill inte att det som hittills varit den bästa tiden i mitt liv ska vara över. Rudbeck - och människorna där - gav mig allt. Gjorde mig till den jag är idag, fick mig att må bättre än någonsin tidigare. Och det är över nu.

Det som är skrämmande är att jag inte vet vad som ska hända nu. Jag vet inte vilka människor jag kommer att möta, vart livet kommer att föra mig. Jag är nyfiken, visst är jag det. Men det räcker liksom inte. Jag är rädd att tappa allt det som var jag, allt det som var mitt liv. Samtidigt är jag rädd att inte våga släppa taget, att bli kvar här. Det är så mycket jag vill med mitt liv, så mycket jag hoppas att jag gör. Och allt hänger på mig. Hur hanterar man sånt egentligen? Bara gör man allt man vill, eller hör det till att bli besviken. Jag önskar att allt vore så perfekt att man visste vad man ville ha för att bli nöjd, för att bli lycklig.

Förvirringen tar sig an många olika skepnader. Saker jag borde vara säker på är inte alls självklara. Känslor ingen människa vill bära på har bosatt sig hos mig, och jag vet inte hur jag ska få dom att flytta ut utan att förändra för mycket. Det är väl ingenting unikt, men det känns som att jag går igenom någon slags livskris. Det har hänt så mycket så snabbt på sista tiden, att ingenting har hunnit fastna riktigt. Framt tills nu, nu har jag äntligen fått tid att tänka efter. Förstå vad jag gått igenom, försöka komma underfund med varför det blivit som det blivit. Får se hur jag löser det.