Jag ska tala om för er varför vi gör det vi gör.
Det är inte för att det alltid går bra - för det gör det verkligen inte.
Det är inte för att det varje dag ger mer energi än det kräver av oss - ibland suger det all kraft ur dig och drar ner dig till botten så att inget ljus syns hur högt du än tittar.
Inte heller är det för att du vet att det blir roligt bara du försöker - det kan vara ett helvete vilken inställning du än har när du börjar.

Anledningen till att vi fortsätter är att vi aldrig slutar hoppas. Att vi vägrar att inse när allt är på väg åt fel håll och att vi bara ignorerar att vecka ut och vecka in går utan att någon som helst förbättring sker. Men -jadå, det kommer ett men- när de veckorna har passerat och man skymtar en ljusglimt däruppe, då det går upp för oss hur dåligt vi egentligen har mått, ja då går det samtidigt upp för oss hur mycket det var värt att må så dåligt.
För när det vi gör går bra, när det vi älskar att göra och när alla dem vi älskar ger oss tillbaka bara en bråkdel av vad vi offrar, då finns det inget som kan få oss att må bättre.


Träningen igårkväll gick bäst och vi var gladare än gladast.
Och som min vän sa till mig angående den imorse:

"Carro, ibland är det så självklart varför vi gör vad vi gör!"