Anledningen till att jag inte har skrivit på ett tag är enkel. Jag tycker att det förra inlägget är så viktigt, så jag ville att alla skulle få en chans att läsa det. Bara sådär.

Manifestationen i Kungsträdgården i fredags; 10 000 människor trotsade regnet och haglet för att visa sin ståndpunkt. Alla med samma åsikt. Det har gått för långt - våldet måste få ett stopp. Tillsammans är vi oslagbara. Tack Anton, för att du tog det första steget. Det är upp till oss andra att fortsätta på samma väg.

Ja, jag grät.

Inte så mycket över förlusten av Riccardo (vila i frid), jag kände inte honom, men över att ett liv ska behöva tas för att folk ska reagera. Tårarna rann för alla som inte var där, för alla jag saknar. För alla som inte längre finns hos mig. Som tur är hade jag Denise som höll mig i handen, det är så lätt att tappa fotfästet när tankarna svindlar.

Vi är inte framme än, glöm inte det.