Ett inlägg dedikerat till pojken som blev jagad rakt in i döden. Till pojken som blev slagen och sparkad ut ur livet på jorden, dagen innan han skulle fylla 17 år. Till pojken som föll offer för det gatuvåld som växer okontrollerat och gång på gång förstör människors tillvaro. Ska det behöva skördas fler liv innan vi gör något?

Om världen inte ska rasera måste vi reagera. Jag orkar inte sitta och se på, men har samtidigt ingen aning om vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Vad kan jag göra? 
En människa av sex miljarder. Jag har ingen makt att förändra hela världen, det är en omöjlighet. Men att stå passiv vid sidan av utan att engagera sig känns lika fel som att aktivt motarbeta förbättring. Jag vill hjälpa till. Frågan är hur.

Mina tankar går till pojkens familj. De tog ett liv, hur måga andra liv de förstörde är omöjligt att säga, men den siffran är förmodligen betydligt större. Pojkens frånvaro lämnar tomrum i många nu brustna hjärtan.
 Jag kan inte sätta mig in i hur hans föräldrar känner sig. Alla oöppnade presenter. Skrattet blir till gråt. Glädjen blir till sorg. Det borde inte få vara såhär.